Det kom ett mejl för en person som arbetar på ett hem för påstått ensamkommande (långt ifrån alla kommer ensamma) faktiskt minderåriga (många är under 18 år) och påstått minderåriga (många är över 18 år) asylsökande unga. Detta är del 2 av hennes text (läs del 1 här):
Det är alltså okej att ringa till socialsekreterare och begära ut en åldersbedömning av ungdomar på vårt boende, men inte okej att som handläggare begära en handledsröntgen? Det händer nu. Socialsekreteraren blir nervös och vem ringer han då? Jo, till personalen på boendet för det är den som har kunskap om detaljerna.
Av en slump kommer det fram att socialsekreteraren ämnar berätta vad personalen på boendet för minderåriga asylsökande som kommit ensamma gör för bedömning av en persons ålder. Och som en god socialsekreterare informerar han/hon ungdomen exakt vad personalen sagt. Hon förstår inte vad detta kan innebära för personalen på HVB-hemmet och för verksamheten i övrigt. Om en av dessa ungdomar får reda på att personalen gör bedömningen att han är äldre och genom detta sätter käppar i hjulet för hans jackpot (=att skaffa sig uppehållstillstånd i Sverige), så blir det krig. Det här är så viktiga saker för en människa – att få stanna i Sverige – att dödshot kan förekomma och det ska inte personal på ett HVB-hem behöva genomlida.
Det här hade inte socialsekreteraren tänkt på, utan gick enbart efter Socialstyrelsens regler. Vilket är helt korrekt. En ungdom har normalt rätt att veta vad de vuxna pratar om när det gäller hans/hennes livssituation. Socialsekreteraren utgick också från att handläggaren på Migrationsverket skulle berätta för ungdomen om att personal hade inkommit med information, detta såg hon som självklart. När det uppdagades, bestämde vi i personalen på HVB-hemmet att möta dessa begäranden av åldersbedömningar med ”inga kommentarer”. Det finns inget alternativ.
Vi vill inte göra bedömningar eller utlåtanden om vi inte kan göra det utan att bli uthängda av andra myndigheter som inte har tillräckligt med självförtroende att själva begära en handledsröntgen eller själva stå för bedömningen. Det funkar inte för oss för vi lever med ungdomarna 24/7. Så från vår sida är det stopp nu. Det är upp till handläggaren att göra bedömningen själv.
Allt detta är frustrerande och gör att asylprocessen blir än mer clownartad!
Läs även del 1 av samma person!