Jag skriver i Svenska Dagbladet under rubriken Samhällsviktiga frågor om politiskt engagemang om ett för mig nytt exempel på hur åsiktskorridoren smalnar och åsiktstaket sänks i Sverige. Företag håller förhör med uppdragstagare som skött sig klanderfritt för att de har bytt från medlemskap i ett mycket litet riksdagsparti till ett annat, större riksdagsparti.
När blev det accepterat – och tillåtet – att chefer från företag kommer hem till anställda eller uppdragstagare och håller regelrätta husförhör för att dessa byter eller går med i ett etablerat politiskt parti? Hur vanligt är det att arbetsgivare kontrollerar sina anställdas eller uppdragstagares politiska aktiviteter? Varför gör de det?
Ett relativt nytt fenomen torde den är typen av kontroller och husförhör i alla fall vara och man kan undra vad det får till följd om förfarandet breder ut sig: vilka kommer då att vilja engagera sig partipolitiskt? Vilka kommer att vilja åta sig politiska uppdrag om de vet att deras arbetsgivare kontrollerar deras politiska hemvist (=utför politisk åsiktsregistrering) och tar sig rätten att förhöra dem om deras åsikter i olika frågor?
Jag har inga svar, jag bara undrar hur mycket kontroll och registrering människor i Sverige tål och om folket verkligen har velat ha ett sådant åsiktssmalt och kontrollerande samhälle som de nu lever i? Eller skulle de hellre vilja leva i ett öppet, åsikts- och yttrandefritt land – som till exempel de nordiska grannländerna? – med betydligt bredare åsiktsautostrador och högre yttrandefrihetstak?
© denna blogg.