Tidigare delar i serien kan läsas här: del 1, del 2 , del 3.

Idag skriver jag i min kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida om Adil Hakimjan och om Migrationsverkets – och därmed Sveriges! – kalla och omänskliga inställning till en man vars öde är så grymt att om välmående beslutsfattare och handläggare orkade försöka leva sig in i en bråkdel av vad han har varit med om så skulle de agera annorlunda. De skulle agera som de önskade att myndigheter i ett annat land skulle agera om det handlade om deras bror, make, far eller son.

I stället för att leta efter anledningar för att kunna utvisa en man som först suttit i fängelse i Kandahar (där han även torterades) och sedan likt ett kolli lastats ombord på ett plan till okänd ort – Guantánamo – där han suttit fyra år som oskyldigt misstänkt ”illegal combatant” (ett begrepp som egentligen inte ens finns…) borde Migrationsverkets rättschef och verksjurist, kanske rentav med hjälp av verkets generaldirektör, leta efter möjligheter att bevilja honom uppehållstillstånd!

Det är fullkomligt obegripligt att Migrationsverket inte vill se de synnerligen ömmande omständigheterna som finns i detta unka fall eller och att de inte fäster någon som helst vikt vid de starka vädjandena från organisationer och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg! Tillsammans har dessa god kännedom om den svenska utlänningslagens begränsningar och möjligheter och vet att ”where there’s a will, there’s a way”. I stället väljer de höga miggorna att ytterligare kränka Adil genom att inte tro på att han är den han säger sig vara; inte tro att han är medborgare i Kina och inte tro att Kavser, som har flyktingstatus i Sverige, är hans syster.

När alla andra inblandade tror på Adil, inklusive de vädjande organisationerna, Thomas Hammarberg, amerikanerna i Guantánamo och advokater i både USA och Sverige så sitter alltså två miggor och påstår, de facto, att alla andra har fel. Om nu miggorna inte tror på Adil, eller anser att han inte ”gjort sina påståenden sannolika”, kunde de då inte ha applicerat vad som kallas ”benefit of the doubt”? Kunde de inte ha tänkt att ”eftersom alla andra inblandade – och givetvis Adil själv – säger att det han berättar är sant så kanske vi allvetande, allkunniga och allsmäktiga miggor ska välja att tro på dem”.

Fortsättning följer…

@ Merit Wager