Del 1 i den här lilla reseberättelsen finns här och del 2 finns här. De bör läsas först.
Det var otroligt nervöst uppe i luften ovanför Pakistan, innan vi landade i Karachi. Skulle jag, som hade absolut minimum connecting time redan från början, hinna med planet från Karachi till Bangkok? Vad skulle jag ta mig till om jag inte hann?
Resan hade varit behaglig sedan jag fick flytta från ”pilgrimsklassen” till den lugna och lyxiga första klass. God mat, vackraste tänkbara porslin och tjusiga matsedlar. Varma handdukar, snacks, sovmask, sötsaker, necessär med lyxiga produkter av olika slag. Tidningar, tv, kardemummakaffe och skön och varm pläd av högsta kvalitet att svepa in sig i när man kände sig lite trött och frusen. Och nervös…
Flygvärdinnorna var vänliga och trevliga och lovade att jag skulle få vara en av de första att gå av planet så fort det tog mark i Karachi. En av dem skulle springa med mig och visa mig till rätt gate. ”Bagaget kommer knappast att hinna lastas om, men du får åka utan det och sedan kommer det senare”, sa de, och det förstod jag ju. Och just då brydde jag mig inte heller om ifall jag bara hade de kläder jag bar under resan och inget annat när jag kom fram till Thailand. Bara jag kom fram…
Vi landade äntligen, pilgrimerna trängdes högljutt och tryckte på varandra – alla ville förstås ut så fort som möjligt. Men vi hade en egen förstaklassutgång och först av alla släpptes vi – jag – ut. Flygvärdinnan och jag sprang i den fuktiga hettan mot en flygplatsbyggnad som jag inte minns något annat av än att den var låg och mycket enkel. Och sedan plötsligt, utan att jag egentligen minns hur jag kom dit, satt jag återigen i första klass ombord på ett nytt Saudia-plan som lyfte bara några minuter efter att jag sjunkit ner i den breda och sköna flygfåtöljen. Och äntligen – äntligen! – kunde jag koppla av.
Jag minns nästan ingenting av den här sista flygsträckan på min långa och händelserika resa. Jag kanske sov. Eller befann mig i dvala. All oro släppte och jag visste att jag nu verkligen snart skulle vara framme i Bangkok. Utan något som helst bagage och utan att någon mötte mig, men i alla fall.
Ja, så gick det till när jag åkte till Thailand från Stockholm till Frankfurt till Jeddah i Saudiarabien (utan visum) och sedan via Karachi till Bangkok. Men allt som hände i Bangkok och runt om på diverse andra orter som jag besökte kan jag inte berätta om. Utom några saker som att jag fick en egen specialvisning av filmen Mohammed, the Messenger i en privat biograf högst upp i ett av de många lyxhotellen. Den var var nästan fyra timmar lång och hela tiden passades vi upp av vänliga thailändare som kom med fantastiska fruktfat, läsk och vatten, sötsaker och jag minns inte allt. På en nattklubb blev min gode vän Khaled (saudier) uppbjuden av en främmande, vacker kvinna. Han blev lite smickrad och undrade om vi hade något emot att han tackade ja och dansade med henne. Plötsligt skrek han till mitt på dansgolvet och rusade tillbaka till oss vid bordet: ”It’s a MAN!!!” Stackars Khaled! Jag fick vänta i fem dagar på mitt bagage och blev tvungen att skaffa en massa nya kläder och skor. Julafton firade vi sedan på ett underbart hotell i Pattaya, med modevisning i trädgården och ett dignande julbord med ett överdåd av rätter – allt man någonsin kunde önska sig och mer än det – och fantastiska dekorationer i form av isskulpturer. På vårt bord stod en otroligt vacker issvan. Resten av allt som hände kanske kommer i en bok någon gång… Eller också inte.
THE END!