© Merit Wager
Fem tidigare inlägg (19, 21, 29 juli, 2 st den 12 augusti) under samma rubrik finns på denna blogg, se under kategorin "Tvångsomhändertagande av barn".
Läs tidigare inlägg och begrunda sedan följande:
För de tre barnen som under drygt ett år tvångsplacerades i ett hem långt borta från sina föräldrar, hos en ensamstående kvinna i 70-årsåldern med ingen som helst kompetens eller förståelse för just dessa barns bakgrund, språk, religion och kultur, har socialnämnden i X kommun till det privata bemanningsföretaget som "tagit fram" detta jourhem/familjehem betalat:
2.592.928 kronor
För de tre barnens vistelse under 14 månader i detta hem har skattebetalarna således fått betala drygt 2,5 miljoner kronor, ca 185.200 kronor i månaden! Dessutom har vi alla, genom socialnämndens val, fått betala närmare en miljon kronor (990.000 kr) för att barnen under tre månader skulle "observeras" på ett behandlingshem innan de placerades i jourhemmet! 3,5 miljoner kronor för att förstöra tre barns liv!
Beloppen är inklusive moms. En representant för socialnämnden säger – inte för att det gör saken bättre – att "kommunen får dra av momsen i sin redovisning. Momsen belastar alltså inte kommunens placeringsbudget". Jag trodde inte att kommuner utan endast vinstdrivande företag, kunde dra av moms, men här påstår socialnämnden att den här kommunen kan det. Kanske stämmer det, kanske inte. Jag ska föröka ta reda på hur det egentligen förhåller sig.
Ett litet privat företag i "sociala tjänster"-branschen håvar in enorma summor på att erbjuda kommuner familjehem. Det betalar lön till dessa familjehem, men även om det skulle betala högsta tänkbara lön enligt Svenska Kommunförbundets rekommendationer och även har vissa andra omkostnader, så blir vinsten ofattbart stor för den person som driver det lilla företaget. Att skattebetalarna går med på detta geschäft med människor i olyckliga omständigheter, främst barn, är obegripligt. Att kommunerna (det finns säkert fler kommuner än den jag beskriver som handlar lika oansvarigt) betalar ut dessa skyhöga, orimliga belopp för dåliga placeringar av barn är en skandal utan like. Men ingen – ingen! – tar ansvar, alla skyller på alla och galenskaperna fortsätter. Förlorare är skattebetalarna och de barn och unga (och föräldrar) vilkas liv blir förstörda.