Tidigare inslag i just detta fall kan läsas här (17 juni 2006), här (3 juli 2006), här (4 juli 2006) och här (11 juli 2006).
Idag (den 22 augusti) ska Magda Ayoub (riksdagskandidat för kd) och jag träffa socialborgarrådet Margareta Olofsson för att berätta för henne hur familjen, främst barnen, i det här fallet har behandlats och hanterats av en stadsdelsförvaltning i Stockholm där nonchalans och defensivt beteende varit ledstjärnor framför ett genuint intresse att göra vad som bäst för barnen.
Jag har, under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten, skrivit om och kommenterat handläggningen av tre fall. Många har hört av sig och sagt att det jag beskriver är vardagsmat och att det ibland är ännu värre. "Hur kan det bli ännu värre än att andra människor tar ens barn ifrån en?", undrar jag i mitt stilla sinne.
Innan jag fick insikt om och insyn i den här typen av människohantering visste jag förstås inte särskilt mycket om den. Jag trodde, i min enfald och precis som de flesta andra som aldrig sett ett tvångsomhändertagande av barn på nära håll, att det bara var barn som for mycket illa och där det i princip förelåg fara för deras liv, som, tillfälligt eller på längre sikt, togs från sina hem och placerades i familjehem för kortare eller längre tid. Jag trodde, som de flesta andra, att de som har problem och behöver hjälp och stöd i sin föräldraroll, fick det i hemmet vilket ter sig som både det vettigaste och bästa för många barn och det billigaste för staten. Men icke! Socialmänniskorna verkar inte tänka på vare sig det ena eller det andra.
Vi har krävt att få besked om vad tvångsplaceringen av de barn vi nu företräder kostar samhället. Socialmänniskorna på Kungsholmen ljuger oss rätt upp i ansiktet och påstår att de inte får lämna ut uppgifterna. Att få svar på frågor från dem är också omöjligt, det kommer brev som mest innehåller floskler och citat om hur lagen fungerar och sedan uppmanas föräldrarna att överklaga till domstol. Så i stället för att rätta till sina egna misstag och dumma beslut som skapat ett långt lidande för två små barn och två föräldrar samt åsamkat skattebetalarna stora kostnader, väljer de här människor att i kraft av sina positioner, uppmana de förfördelade att belasta samhället ännu mer genom överklaganden och rättegångar etc.
Efter besöket hos socialborgarrådet idag (22 augusti) beslutar vi om vi ska offentliggöra hela den här hanteringen och göra en JO-anmälan av hur det här ärendet har skötts. Under tiden, medan alla kvarnar mal, fortsätter barnen att fjärmas allt mer från sina föräldrar, sin mammas kultur och sitt andra modersmål som de, p.g.a. socialmänniskornas agerande, tappat. Och föräldrarna fortsätter att lida för att de inte får ha sina barn hos sig.
Det finns ingen vettig människa, varken tjänsteman eller politiker, som sätter stopp för den här ovärdiga och kostsamma hanteringen av människor med skadeverkningar fär resten av livet för de inblandade. Det finns ingen som säger att "nu får det vara nog, de här barnen ska hem till sina föräldrar och vi ska ge familjen allt stöd de behöver i hemmet". Nej, tjänstemannaprestige går före både samhällsekonomi och det som i FNs barnkonvention heter "barnets bästa"!
Tjänstemännen har all makt. Politikerna är för tama och går rakt av på vad tjänstemännen säger i stället för att sätta sig ordentligt in i ärendena och utöva den makt de har, som ju faktiskt är större än tjänstemännens… Eller att "ta sitt ansvar" i ordets verkliga betydelse.