Tillsammans med en annan person besökte jag en man som suttit häktad i 34 dagar, först tre dagar i Västberga och resten av tiden i Kronobergshäktet. Avdelningschefen ordnade så att vi fick träffa mannen i ett litet rum (utan fönster) och fick sitta där ostörda i nästan två timmar. Hans historia är ytterst sorglig och kommer inte att relateras här. Inlåsning 23 timmar per dygn i en cell med restriktioner (inte ta emot besök, inte ringa någon) står dock absolut inte i proportion till det påstådda brottet.
På drygt 300 häktade finns två – TVÅ! – besöksrum! Så har det varit i några veckor (renovering) och kan komma att vara ytterligare en tid. Hur många besöksrum det blir när renoveringen är klar visste inte avdelningschefen, förut fanns det sex. Troligen blir det samma antal efter renoveringen. Sex besöksrum på mer än 300 intagna…
Europarådets förre kommissionär för mänskliga rättigheter, Alvaro Gil-Robles, kritiserade för två år sedan de omänskliga förhållanden som rådde (råder!) på häktet i Västberga och på Kronobergshäktet. Han tog bland annat upp det faktum att människor sitter inlåsta i mer än 23 timmar per dygn och endast under en halv timme får vara ute på en liten rastgård. Han framhöll att också chefen för Kronobergshäktet höll med om Europarådets tortyrkommittés kritik både 1998 och 2003 att möjligheterna till utomhusvistelse inte var acceptabla och skrev:
”Det finns bara en liten, burliknande konstruktion på taket, en smal gränd omgärdad av höga träväggar och en liten plattform inhägnad av metallnät, ett alldeles för litet utrymme för att man ska kunna få någon som helst motion. Det är särskilt skadligt för dem som sitter i häktet lång tid och ger utan tvekan upphov till ökad ångest och andra psykiska problem, speciellt för dem som sitter isolerade 23 timmar per dag. Sanningen att säga är detta oacceptabelt.”
Alvaro Gil-Robles tog också upp frågan om de strikta restriktioner som, när han besökte Kronobergshäktet, drabbade ca 50 procent av de intagna. Han skrev så här:
”Ca 50 procent av de intagna hade restriktioner. Maximala restriktioner innebär inlåsning 23 timmar per dag, förbud för all korrespondens, telefonsamtal och kommunikation med någon annan än advokaten och häktespersonalen. Jag informerades av Justitiedepartementet att ett försök görs att försäkra sig om att de som sitter isolerade får tillbringa ca åtta timmar per dag utanför sina celler men att på grund av det stora antalet häktade är detta inte alltid möjligt. Häkteschefen höll med om att de allt vanligare restriktionerna är ett allvarligt problem och att de positiva lagändringar som gjorts efter CPTs besök 1998 inte slagit igenom i praktiken. Det är svårt att frigöra sig från tanken att restriktioner som borde användas endast i exceptionella fall, de facto används nästan som regel.”
Inget verkar ha hänt sedan 1998, 2003 och 2004. Den man vi besökte hade, slentrianmässigt ter det sig som, getts restriktioner i fyra veckor och absolut inte fått vara utanför cellen åtta timmar utan suttit inlåst 23 timmar per dag.
I Sverige har man inte brytt sig om den kritik som Europarådets tortyrkommitté och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter oc framfört. Kanske kommer snart den nye kommissionären för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, också och tittar på förhållandena på Kronobergshäktet. I så fall bir det intressant att höra vad han tycker och om att det inte blivit någon förändring sedan kritiken från CPT 1998 och 2003 och hans företrädare 2004.
Dock har jag hört från, som det brukar heta: "vanligen välunderrättat håll", att när det gäller lokaler så håller Kriminalvårdsstyrelsen på att reformera hela platsutbudet och bygga nytt, bl.a. ett nytt häkte i norrort, vilket förhoppningsvis gör att lokalerna blir bättre. När det ska ske och om det verkligen blir bättre återstår att se. Det är åtta år sedan CPT riktade sin kritik första gången…