Lars Björk berättar att han sitter där för att hans visum gått ut. Han har alltså stannat för länge i landet utan giltig handling, vilket inte på något sätt är ovanligt att människor gör både där och här i Sverige. Två gånger om dagen får han, enligt sin egen berättelse, lite ris och kranvattnet som han tvingas dricka gör människor sjuka. Misären är stor och Lars Björk har, skriver han, bett om hjälp med hygienartiklar och rent vatten från den svenska ambassaden, men inte fått det. Än mindre får han hjälp från sitt lands ambassad, Sveriges utpost i fjärran land som borde göra allt för sina medborgare (lär av USA på det här området).
I Phuket har Sverige ett konsulat där tio personer arbetar:
Alf Karlsson, generalkonsul, Christina Palm*, konsul, Ingrid Hagbrink, konsul, Lotta Kilander, vicekonsul, Henrik Hanchai Hamrin, konsulär assistent, Filip Matousek, administrativ assistent, Jarunee Wicheankaew, receptionist, Kanokwan Vongmuang, receptionist, Prachum Thammaron, chaufför, Janyaves Suppasee, chaufför.
Finns det verkligen ingen av dem som kan masa sig iväg till fängelset där Lars Björk sitter och se till att han får lite hjälp av sitt eget, skattefinansierade konsulat, av människor i vilkas upppgifter måste ingå att hjälpa landets medborgare som hamnat i knipa långt borta hemifrån? Om de svenska högre diplomaterna är "för fina" för detta så kan de väl åtminstone skicka någon av chaufförerna eller någon av assistenter.
Om det som Lars Björk skriver i sin insändare i Aftonbladet stämmer (några andra uppgifter har jag inte, det vill jag poängtera), så borde personalen på konsultatet i Phuket känna till det och genast ge honom den hjälp han behöver för att komma hem. Han har ju inte gjort sig skyldig till något allvarligt vålds- eller narkotika- eller ekonomiskt brott – han har stannat längre i landet än hans visum gav honom rätt till!