Statistiska centralbyrån presenterar siffror som visar att allt fler anställda väljer att inte gå med i facket. Det är ett sundhetstecken att folk inte vill ha med det byråkratiska och självsysselsättande fackföreningsväsendet att göra. Människor, särskilt unga, accepterar inte trögheten som vidlåder det och accepterar inte det osmidiga sätt som t.ex. a-kassan hanterar deras ärenden på. När det gäller att värva medlemmar och driva in avgifter verkar det gå betydligt snabbare och det är mycket noga med att betalningstiderna ska hållas, medan när det gäller utbetalning av pengar som a-kassemedlemmar har rätt till så kan det gå hur långsamt som helst. Någon vilja till smidighet och flexibilitet syns sällan till.

Så här säger enligt Ekot plåtslagaren Richard Örnberg, som inte är med i facket:

"Det har blivit massa misstag med betalningar och så blev jag inte med i a-kassan och sen gick jag ur. Jag orkar inte lägga pengarna där."

Varför ska folk betala 300 eller 400 kronor per månad netto för att vara med i stelbenta organisationer som idag till stor del verkar finnas mest för sin egen skull, och för att ge fackpampar en maktposition och en (hög) inkomst? Organisationer som dessutom stöder ett enda parti trots att medlemmarna knappast alla tillhör just det partiet. De 300-400 kronorna (eller mer) per månad netto som folk betalar i fackavgift motsvarar en faktisk bruttolöneökning på ca 700-800 kronor per månad, alltså i många fall närmare 10.000 kronor per år. Att man får göra avdrag för en del av avgiften i deklarationen är en klen tröst och är dessutom ett system som är orättvist mot dem som väljer att inte vara med i fackföreningar utan kanske väljer andra föreningar som de betalar avgifter till. Det är förmodligen också i de flesta fall betydligt bättre för folks privatekonomi att få mer kvar i plånbkoken än att betala för stora fackliga organisationernas anställda, deras resor, seminarier, bostäder etc. För det finns ju en lag, LAS – lagen om anställningsskydd – som gäller oavsett om man är med i facket eller inte.

Det är på tiden att det startas en icke-facklig, icke-statlig a-kassa, alltså att det skapas en arbetslöshetsförsäkring som den som vill kan teckna sig för till en rimlig penning per månad (kanske 50-75 kr/månaden?) och att man vid tvister helt enkelt åberopar den lag som finns och som gäller alla, såväl fackligt anslutna som icke fackligt anslutna. De pengar man behöver använda till juridisk hjälp om man skulle hamna i en rättslig tvist med sin arbetsgivare har man ju på några år sparat in i och med att man inte betalat ca 4000-6000 kronor netto per år till facket. Dessutom kunde en icke facklig a-kassa också ha ett rättegångsskydd inbakat så att man mot en tia extra i månaden kunde få hjälp med kostnader för juridisk hjälp upp till ett visst belopp.

Som sagt: det är ett sundhetstecken att fok börjar tänka själva och inte låter sig mer eller mindre tvingas in i ett självgående monopolsystem som det fackliga har utveckats till. Lagar finns och folk bör kunna förhandla själva om sina löner och villkor inom ramen för dem och för hur det ser ut på marknaden och inom olika branscher. Fackets rigida och stela system måste brytas. Om fackföreningarna ska överleva så måste de ta ganska många steg tillbaka, back to basics, där det är medemmarnas önskemål och behov som styr, inte politiskt färgade fackpampars.

Citera gärna men ange källan!