Länsrätten i Stockholm
Foto: Merit Wager
Jag var på en rättegång onsdagen den 17 januari. Från 9.30 till ca 12.30. Den skulle fortsätta efter lunch, tyvärr kunde jag inte stanna kvar eftersom jag hade andra åtaganden som väntade. Men det jag hörde under tre timmar var faktiskt nog. Jag undrar faktiskt över att det kan få gå så segt och odisciplinerat till som det gjorde i den här rättssalarna. Rättens ordförande verkade bra. Lite trött och frustrerad, kanske, och utan tillräcklig auktoritet för att strama upp det hela. Men hon försökte hålla ihop allting och hon ställde några bra och relevanta frågor.
Det fanns ingen egentlig nerv i "föreställningen, annat än från dem som stod anklagade för – ja, jag vet inte riktigt vad men något som Skatteverket ansåg att de gjort fel – systrarna Vera och Lena Efron. De, vars företag för tio år sedan (ja, så lång tid har det tagit innan fallet har tagits upp) drevs i konkurs och som nu sitter i rättssalen på var sin sida om sitt ombud, Mikael Wokander.
I själva rätten sitter sju personer varav en äldre man somnar några gånger och de andra sitter som saltstoder. SJU skattemedelsavlönade människor sitter i rätten med massor av papper framför sig; papper och pärmar. Från Skatteverket har FEM skattemedelsavlönade personer slutit upp – sammanlagt TOLV skattemedelsavlönade (troligen inga lågt avlönade) personer sitter i den ganska lilla rättssalen plus då systrarna Vera och Lena, Mikael Wokander samt, visar det sig, två inkallade vittnen.
Lena och Vera Efron
Foto: Merit Wager
Det mest slående i hela föreställningen är segheten. Och den lätta förvirringen. Papperen som visas upp, plockas bland, bläddras i, inte hittas, hittas. Dessutom är det slående hur totalt främmande samtliga från Skatteverket men också bland länsrättsmänniskorna är för händelser, transaktioner och agerande som inte följer svensk norm. Oförstående för hur bankväsendet bara inte fungerade i det nyligen fria och yrvakna Ryssland 1997, 1998 och för hur affärer görs på sätt som inte alltid till 100 procent följer svenska traditioner. Det blir uppenbart flera gånger och frustrationen för oss som sitter och lyssnar (tack vare att systrarna begärde att sekretessen skulle hävas), att motparten (och då identifierar jag mig inte med staten…) missförstår och inte heller lyssnar riktigt ordentligt. De är mest är intresserade av att till varje pris ha rätt, att bevisa sina egna ståndpunkter och åsikter., inte av att fina sanningen.
Det är som om Skatteverkets folk inte överhuvudtaget är medvetna om att Vera och Lena är människor, att de, som de själva ser det och även Mikael Wokander, har blivit felaktigt anklagade för något som de nu med alla medel försöker få Skatteverksmänniskorna att förstå. Men de vill inte lyssna. Kvinnorna som representerar Skatteverket upplever jag som absolut fixerade vid vad de har kommit fram till, tror och tycker. De är inte mottagliga för andras argument och förklaringar: här ska skatteskurkar åka fast, inget snack om saken.
Att sitta med i Länsrätten och lyssna på de sega förhandlingarna var inte upplyftande och ökade inte precis min tilltro till rättssäkerheten, så mycket kan jag säga. Jag hoppas att jag själv aldrig behöver "hamna inför skranket", jag vet inte om jag skulle klara av att vara en icke-person som paragraferna och punkterna och styckena fick köra över som en ångvält. I det genomkontrollerade (alltså också känslomässigt) Sverige får det inte förekomma några känsloyttringar i rätten, man ska agera som om allt som har hänt inte berör en det minsta, trots att kanske hela ens framtida liv står på spel.
Mikael Wokander
Foto: Merit Wager
Jag uppmanar så många som möjligt att:
– beställa två böcker från Efron & Dotter: AB Rysk Roulette av Vera Efron, som i detalj beskriver just det som rättegången idag handlade om. Och Skattmasens manifest av ovannämnde Mikael Wokander, som själv varit anställd inom skatteförvaltningen i 37 år, bland annat som taxeringsrevisor, sektionschef för taxeringsenheten och som specialist på myndighetens rättsenhet med sekretess- och förvaltningsfrågor. I presentationen av honom och hans bok står det att "han fick nog av omorganisationer och att Skatteverket tolererar, ja till och med premierar, att tjänstemännen agerar på ett lagstridigt sätt, och slutade. Nu hjälper han istället dem som drabbas av taxeringsrevisioner".
och att:
– se Henrik Alexanderssons 20 minuter långa film Rätten och rättvisan. Och läs om filmen och vad JK uttalat om landets åklagare här.