Första delen i serien om landet Megalomanien finns en bit längre ner på bloggen, eller under rubriken Megalomanien under ”kategorier” i högerspalten.
I landet Megalomanien, i huvudstaden Rödköping, i ett fint hus i centrala staden, sitter landets regering. Och 4 500 andra personer (en ökning med några tusen personer på mindre än tio år…). som den här lilla skaran behöver (?) för att klara sina viktiga sysslor. Det konstiga är bara att det inte tycks bli ett bättre eller mer kompetent styre av landet oavsett hur mycket personalen ökar. Snarare tvärtom.
Statsminister Per Göransson styr regeringskansliet – och landet – med järnhand. Eller försöker. Men det blir den ena missen efter den andra och ministrar avgår på löpande band och det görs rockader och folk flyttas hit och dit och ändå – trots statsministerns ihärdiga försök – är folket självsvåldigt och ger Partiit allt mindre stöd. Men det bekommer inte statsministern särskilt mycket. Han ser sig sittande där han sitter ”av Gus nåde”, som forna tiders enväldiga kungar, och har han bestämt att han ska regera så gör han det. Då är det ju inte sååå viktigt med den berömda demokratin, som ska gälla på en massa andra områden… Att det finns några andra partier utan vilka han egentligen inte kan sitta kvar och bestämma, det har han valt att bortse ifrån.
All förläningsmakt utgår från Per Göransson så som förr från Konungen. Han utser, eller åtminstone godkänner, alla viktiga verks- och myndighetschefer och har också – åtminstone tills nu – bestämt över Megalomaniens utlandsbeskickningar och tillsatt och avsatt och flyttat på ambassadörer och andra högre diplomater efter eget tycke. Vem annan än Per Göransson hade väl kommit på att placera Wirgareta Manberg som ambassadör i Brasilien? Mon Dieu! Nu har landet fått en ny utrikesminister, en man vid namn Kenneth Jagsson, och han tros våga mopsa sig lite mot statsministern, så nu blir det kanske Jagsson som bestämmer vad gäller ambassaderna. Om det blir någon större skillnad i tänket kan man ännu inte veta. Den som lever får se.
Statssekreterare Daniel Larsson är statsministerns närmaste man. Just nu spekulerar den del av folket som orkar hänga med i turerna över det märkliga i att Larsson tillåts ljuga (”glömma”, ha svaga ”minnesbilder”) om vad han gjort, sagt och var han varit den ödesdigra dagen då den fruktansvärda tsunamikatastrofen inträffade. Något har dessa herrar ihop som gör att de, var och en, håller den andre om ryggen. Ungefär som att: ”Om du inte talar om min hemlighet så talar jag inte om din”.
I år är det val och Partiit, som suttit vid maktens bord större delen av de senaste 100 åren, vill desperat inte förlora sina fina ämbeten, anställningar och positioner. Att ens tänka tanken att några andra ska tåga in i lokaler och på poster som de sett som sina nästan av födslorätt, sticker som knivar i dem och håller dem vakna om nätterna. Och spin doctorernas och pr-konsulternas hjärnor går på högvarv och motmaskineriet oljas så att det finns svar på allt från smutskastarmejl från partihögkvarteret till motståndarna, till ordförandens i PUF (PartiitsUngdomsFörbund) fylleslagsmål och andra vansinnigheter.
Fortsättning följer.