Läs och titta på Uppdrag granskning om tortyren och förnedringen av en mycket ung kongolesisk man på en gemensam svenskfransk camp under den s.k. Operation Artemis i juli 2003.
Svenskarna såg och hörde hur en ung kongolesisk man, Josef, förnedrades, pinades, plågades, skenavrättades, skendränktes, släpades omkring iförd huva över huvudet, leddes runt med en strypsnara fastsatt på en lång käpp och med byxorna nere vid knäna – alltså utsattes för grym och omänsklig tortyr. Vad gjorde de? Inte ett enda dugg förvånande gjorde de ingenting. Förvånande hade det varit om de hade agerat, om de hade satt stopp för den ovärdiga och grymma hanteringen av en medmänniska. Då hade jag blivit riktigt, riktigt förvånad. Några tämligen ”typiskt svenska” uttalanden och reaktioner från några av de män i den svenska specialstyrkan som var med:
”Jag kan fortfarande vakna på nätterna och höra skriken. Det lät som om man stryper en katt. Den som säger att han inte hört om detta ljuger”.
”Alla svenska chefer på plats visste om vad som pågick. Men ingen stoppade tortyren”.
”Att en fånge gråter under förhör är inget konstigt. Men det här var något helt, helt annat. Det här var förnedring och tortyr. Ren jävla tortyr.”
Kanske är det så att vuxna, specialtränade svenska män – alla med minst officersgrad enligt reportaget – av någon outgrundlig anledning inte får säga ett pip när de blir vittne till det som enligt UGs skildring hände på deras camp. Inte heller det förvånar mig, det ligger inte i svenskens ”natur” eller traditioner att ”lägga sig i”. Ytterst få reagerar när de blir vittnen till att människor misshandlas eller trakasseras på gator och torg, på tunnelbana och bussar. Inte ens när ungdomar blir offer för våld går vuxna svenskar annat än i undantagsfall in och försöker stoppa det hela. Så varför i hela fridens dar skulle svenskar då bry sig om en ung kongoles ens när de ser grymheten mot honom och hör hans ohyggliga skrik?