Benefit of the doubt. Det var den inställningen jag ville ha – och hade – när det gällde svenska UD och hanteringen av evakueringen av svenska medborgare från Libanon (läs här under Ge UD en chans). Någon dag senare var jag lite mindre benägen att fortsätta att "ge UD en chans", det framgår här under rubriken Svenskar får lämna Libanon.
Och nu har det gått för långt, eller snarare: för långsamt. Tyvärr tror jag inte att det spelar någon som helst roll vilka katastrofer som inträffar där svenskar behöver hjälp från den stat som de är medborgare i och betalar världens högsta skatter i. För det handlar om något annat, något ganska specifikt svenskt.
Svenskarna är nämligen inte alls uppfostrade till att tänka och agera självständigt och individuellt, eller att agera snabbt och flexibelt. Så är det bara. Redan i skolan lär sig svenskarna att man ska ha samråd om allt, t.o.m. om färgen på handdukar på toaletten (eller toarullarna eller vad det kan vara). De luras att tro att de är med och bestämmer i elevråd, trots att det oftast bara handlar om en skendemokrati och saker och ting skulle kunna fixas mycket snabbare och bättre på annat sätt och tiden som eleverna sitter i dessa samråd kunde användas till undervisning/kunskapsinhämtning. Grupparbeten, som elever måste utföra i tid och otid vare sig de vill eller inte (ingen egen fri vilja tillåts här heller) gör också att folk blir totalt beroende av vad andra tycker och tänker i alla sammanhang. På arbetsplatserna ska en mängd frågor malas genom olika fackliga system och mbl-förhandlas och stötas och blötas så, att när frågan äntligen vattnats ur så att man kan nå konsensus så är den redan passé och man får börja om igen. Då är det inte lätt att plötsligt klara av att fatta egna, snabba och kanske livräddande beslut!
Alla regler och bestämmelser ska efterlevas, det är det viktigaste, också i tsunami- och krigstider! Och att man skaffar "garantier" om ditten och datten innan man agerar. Hängslen, livrem och säkerhetsnålar är receptet. Och att man ska ha konsensus med alla möjliga grupper och personer. Allt detta är viktigare än att rädda liv. För tänk om – hemska tanke! – man kanske själv skulle anklagas för att ha räddat liv på oreglementsenligt sätt, att man kanske skulle bli avskedad för att man tog egna initiativ utanför protokollen och bestämmelserna? Hu så hemskt, ett öde nästan värre än döden för många svenskar! (Och ändå är det ytterst få som någonsin avskedas från några myndigheter, oavsett hur de beter sig…)
Samma sak som vi ser hos de tafatta (=långsamma att komma i gång) anställda på UD och i andra sammanhang där man borde agera med all kraft för att hjälpa sina landsmän, ser vi också inom många byråkratiska jättemyndigheter. Folk sitter hellre och vänder papper, läser ängsligt i manualer och frågar chefer som frågar chefer som frågar ännu högre chefer om vad och hur de ska göra. Och under tiden lider människor av att varken få besked eller hjälp. Det gäller Försäkringskassan, Migrationsverket, arbetsförmedlingarna, en del sjukhus, Polisen, domstolsväsendet etc, etc, etc.
Jag är övertygad om att man på UD tror att man gör sitt yttersta. Jag är också helt övertygad om att enskilda människor där tappert försöker agera trots att hela strukturen är emot dem. Heder åt dem! Men de är undantag. Dessa få människor med verklig empati och verkligt civilkurage mals oftast ner i de här sammanhangen, tystnar och rättar in sig i ledet där parollen är: "Reglerna först, människorna sen!"