"Jag bedömer att det rådande läget är omöjligt för mig att bedriva ett seriöst arbete. Det är till skada för regeringen, för partiet och inte minst för UD och därför väljer jag att avgå", sa Laila Freivalds.
Precis så här talar makthavarna i regeringen, inom "partiiit", på myndigheter och verk och organisationer. Så här fjärmar de sin egen eventuella delaktighet och skuld i skeenden: genom att tala om "det rådande läget" (som om de själva inte hade något att göra med att läget blivit som det blivit!) och genom att tala om "strukturer" och "system" och annat som inte handlar om person utan något annat, något ogripbart.
Och statsminister Göran Persson sa när Laila Freivalds avgick:
"Hon har varit en kompetent och kraftfull utrikesminister som ställde upp för regeringen och för Sverige i en tid då det präglades av sorg och förstämning efter mordet på Anna Lindh".
På vilket sätt var hon "kompetent och kraftfull"? För att hon varit en nitisk tjänsteman som slingrade sig skickligt? För sina enastående insatser som ledare för ett viktigt departement? För sina geografiska kunskaper ("Phuket, vad är det?")? Eller för något annat, för oss utomstående väl förborgat?
Göran Persson sa också: "… särskilt när man är så utsatt som Laila är och har varit…" men han sa inte ett ord om att hon själv försatt sig i sin utsatta situation! Hur inkompetent, kylig, arrogant och dålig chef man än är i s-kretsar (om man har en hög position, lägre tjänstemän offras lätt) så är man aldrig skuld till att man blir ifrågasatt och utsatt – det är alltid någon annans fel. Gärna "borgarnas" eller "medias" eller "omständigheternas". Bara inte "mitt" eller "vårt".
Jag påminner återigen om Andreas Carlgrens artikel på DN Debatt den 21 mars med den talande rubriken: Sverige har världens mest avvikande folk. Läs den!