chrisenUnder vinjetten ”Be my guest” har jag här glädjen att som gästbloggare presentera min ”extradotter” Chrisen Fernando vars öden och äventyr finns beskrivna i ett otal artiklar, radio & tv-program samt i den här boken. Efter all uppmärksamhet för tio år sedan då Astrid Lindgren, dåvarande ärkebiskopen Gunnar Weman och Ulla Hoffmann, riksdagsledamot (v) hörde till dem som stöttade henne och hennes familj, har hon naturligtvis gått vidare i livet. Hon har sluta gymnasiet och börjar i höst sin utbildning till läkare i ett EU-land som stipendiat och enda utvald i ett test där tio personer från Europa deltog. (Tidigare gästbloggningar kan läsas under kategorin ”Be my guest” i spalten till höger).

Avundas aldrig någon hans sken av lycka. Du känner inte hans hemliga sorger.

Det är viktigt att röra på sig emellanåt och därför bestämde jag mig för att äta en näringsriktig måltid och promenera upp och ner för Karlavägen under lunchrasten. Det gjorde gott, inte enbart för kroppen men även för knopp och själ. Jag tänkte bland annat på att jag om exakt 22 dagar, lämnar familj, släkt, vänner, Botkyrka och min tillvaro i Sverige för att påbörja mina läkarstudier i Östeuropa.

Plötsligt infinner sig en underlig känsla som dröjer sig kvar. Om några veckor ska jag alltså stå helt på egna ben och konfronteras med en främmande kultur och en helt ny vardag. Det är en olustig känsla som kommer över mig när jag funderar över om tryggheten och stabiliteten som jag byggt upp här, kommer att försvinna.
Jag passerar Engelbrektskyrkan och inser att jag redan från barnsben, genom grundskola och gymnasium alltid har förstått att mitt kall här i livet är att hjälpa och stödja mina medmänniskor. Det känns som om det finns en inbyggd mening med mitt liv och det är att ägna mig åt att arbeta med och för behövande. Så läkare vill jag bli!

Vid Humlegården bestämmer jag mig för att sätta mig på parkbänken i den lummiga parken. Jag sitter där och inser att jag är tvungen att erkänna för mig själv att jag olyckligtvis, vid ett flertal tillfällen, antingen förträngt eller försummat mina känslor. Jag har i de flesta situationer reflekterat, begrundat, analyserat och kommit fram till vad som är förnuftigt. Gud, vilken trist och patetisk människa jag är!

I ett för många välbekant tillstånd, då just förnuftet kortsluts och man vandrar på rosa moln, då har jag låtit förnuftet stå som slutgiltig segrare över mina känslor. Varför? Jag tror att det beror på att jag känner ängslan och fruktan för att okontrollerade känslor kan leda till ett dumdristigt beteende och kanske till och med hindra mig från att förverkliga mina drömmar och visioner.

I boken ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg kan man läsa: ”Ingenting förringar och drar ned en människa så som medvetandet att icke vara älskad”. Det stämmer så otroligt bra med hur jag känner mig när jag återvänder till min arbetsplats. Jag må ha förverkligat ett delmål i livet, jag känner mig inspirerad av olika möten med människor och jag längtar efter att få upptäcka ett helt nytt land och lära känna nya människor. Och visst känner jag mig älskad av både familj och vänner. Tyvärr har jag också mött både missunnsamhet och avundsjuka. Men trots allt kvarstår längtan efter att få vandra på rosa moln och låta mina känslor flöda utan några som helst rationella överväganden.