På Kulturen i Expressen idag, den 6 augusti 2005, finns ett debattinlägg av Arne Malmgren och Birgitta Elfström, båda jurister och handläggare på Migrationsverket. Rubriken är "Den svenska humaniteten". Den ligger tyvärr inte ute på nätet, men i slutet av detta inlägg finns deras text.

 
Tvärtemot vad de som inte känner mig tror, så är jag ständigt uppmärksam på och hoppas finna positiva saker inom myndigheternas asylhantering. När jag träffar självständigt tänkande och agerande människor inom t.ex. Migrationsverket, blir jag alltid glad och känner en liten strimma hopp. Jag skulle här både kunna och vilja räkna upp ett antal enastående handläggare, människor som har kunskaper och kompetens och som försöker följa rättvisans och "det rättas" kompass (som inte alltid sammanfaller…), men flera av dem har uttryckligen bett mig att inte tala om dem i positiva ordalag. De är rädda och övertygade om att det faktum att vi har haft kontakt ska komma att skada dem. Rädda att det ska skada dem att de visar sin professionalitet för en av verkets hårdaste kritiker!? Den logiken är svår att förstå för vem som helst, men jag har genom åren lärt mig se hur illa ställt det är med den s.k. "verkskulturen" och för mig är det inte längre lika chockartat som det var i början när folk absolut inte ville visa vilka de var och att de arbetade på ett annat sätt än många av sina ofta alltför avtrubbade kolleger. 

 

Även om jag är glad över att de här goda och kunniga människorna trots allt orkar arbeta kvar (vilket de ofta säger att de egentligen inte gör), så är jag besviken över den feghet och fullständigt obegripliga rädsla de hyser för att visa var de står, att säga ifrån när de ser övergrepp och felaktigheter begås, att agera i den anda som säger att den som ser men tiger är medskyldig.

 

Några som aldrig tycks vara rädda att säga sin mening och som många gånger varit ute i debatten i medierna är Arne Malmgren och Birgitta Elfström, båda jurister och handläggare på Migrationsverket. Särskilt Birgitta Elfström har man både kunnat höra på radio och läsa artiklar av otaliga gånger genom åren. Hon för fram det hon har att säga med omutlig rakhet och utan att snegla åt något håll eller hålla några fingrar i luften. Hennes och Arne Malmgrens genuina engagemang, kunskap och kompetens som kommer Migrationsverket och därmed otaliga asylsökande till del, är givetvis ovärderliga. Det är tur för Migrationsverket att dessa två anställda finns som förmår lyfta sig ovanför det "politiskt korrekta" – eller snarare "det verkskorrekta" – och avhåller sig från att, som alla andra som uttalar sig i verkets namn, glida undan, bortförklara, skylla på någon annan. De verkar vara de enda inom verket som står för lite balans – fast hur mycket balans blir det om två personer sitter på ena sidan och flera tusen sitter på den andra…

 

Varför – varför? – finns det inte fler som dessa två anställda som på ett konstruktivt och trovärdigt sätt idkar självrannsakan och självkritik både gentemot sig själva och sina egna roller och gentemot verket och dess slentrianmässiga syn på flyktingar och asylsökande?  En gåta vars svar man kanske måste söka i "den svenska folksjälen" och Jantelagen och… ja, jag vet som sagt  inte och jag förstår det inte heller.

 

Här är artikeltexten: 

Den svenska humaniteten

 Svensk asylpolitik berömmer sig av att vara human. Här några exempel:

  • Vi bedömer barn som vuxna genom "okulär" besiktning ller ber dem att gå med på tand- eller skelettröntgen, trots att en sådan kan ha en feldifferens på två år. Ett utlåtande kan då visa att "sökanden är 19 år. Det blir avslag på ansökan om familjeåterförening i Sverige.
  • Vi avvisar irakiska barnfamiljer till Irak, ett land där det så gott som dagligen sker bombattentat. Irakier vågar inte gå ut.  Kristna flickor tvingas bära sjal. Flickor kidnappas och våldtas. Irakiska läkare är rädda och hotas dagligen i sitt jobb.
  • Vi avvisar palestinska flyktingar tillbaka till Irak. Vi tar inte hänsyn till att de redan är flyktingar i Irak och därför särskilt utsatta.
  • Vi fortsätter att avvisa statslösa palestinier till Saudiarabien fast vi vet att de inte blir mottagna där.
  • Vi betalar miljontals kronor till externa språkexperter för att analysera en dialekt utan att kontrollera deras kompetens. Ibland kan vi ha fyra oika utlåtanden i ett och samma ärende. Och sedan avvisar vi till de länder där "experterna" anser att dialekten hör hemma.
  • Statslösa palestinier från Gaza och Västbanken nekas svenskt medborgarskap efersom de "inte kan styrka sin identitet" trots att de visar upp palestinska pass och identitetskrt samt FN-registrering. Enligt svenskt moment 22 är Palestina ingen egen stat och därför gäller inte handlingarna.
  • Statslösa kurdiska barnfamiljer avvisas trots att de saknar grundläggande mänskiga rättigheter i de länder de kommer ifrån. De får inte registrera sitt äktenskap, inte resa inom landet, inte driva näring, inte äga fastighet, inte ha tillgång till fri sjukvård, inte studera etc.

Humant? Sanningen är att vår asylpolitik är rättsvidrig. Talet om "barnets bästa" är bara tomma ord.

Birgitta Elfström
Arne Malmgren

Artikelförfattarna är jurister och beslutsfattare vid Migrationsverkets Mellanösterngrupp, Göteborg 

 

Citera gärna men ange källan!