Det finns två samhällsprogram i Sveriges Radio som är mycket bra: Konflikt och Kaliber.

Kaliber har bara gjort ett program som inte var särskilt bra, eller som snarare var onödigt och slog in öppna dörrar och det var det där de hade infiltrerat Sverigedemokraterna. Ett meningslöst försök att göra en höna av en fjäder. Men i övrigt har deras produktion varit imponerande och betyget blir mycket högt. Deras granskningar och avslöjanden har fått konsekvenser och öppnat ögonen för många orättvisor och felaktigheter, och i många fall fått både faktisk och praktisk betydelse för många människor. Heja, Kaliber!

Konflikt är också alltid aktuellt och relevant och tillför nya kunskaper och insikter – precis som ett samhällsmagasin ska göra. Bevakningen av händelserna kring Adil Hakimjan, som jag också skrivit otaliga inlägg om på bloggen, har varit gedigen och många reportage från/om Palestina/Israel har gett fylligare information än nyhetsprogrammen förmår ge.

I Konflikt lördagen den 16 maj tog man upp en utvisningsresa som genomfördes den 12 februari. Det rörde irakier som inte har rätt att vistas i Sverige efter att alla rättsliga instanser avslagit deras ansökningar om uppehållstillstånd, och som har vägrat lämna landet frivilligt. Lyssna här på Konflikt.

I programmet talades det inte om det val varje utvisad asylsökande har: att resa hem – utan tvång! Det är det som ska vara det normala, att man inom två veckor till en månad efter att man fått beslut om att man inte får uppehållstillstånd, ska lämna Sverige. Utan tvång. Det är ingen som måste resa med 16 poliser och 88 vakter på det sätt som skildras i reportaget i Konflikt. Ingen. Det går otaliga (minst sju, troligen fler) flygningar till Irak: från Stockholm, Malmö och Köpenhamn till både städer i norra Irak och till Bagdad, fulla med landsmän som reser hem. Med dessa plan kan också de asylsökande som inte får vara kvar i Sverige resa. Det blir betydligt mer värdigt för dem själva. Det blir förstås också bättre och billigare för Sverige om återvändandet sker under ordnade former med reguljärflyg och – om det behövs – en svensk eskort. Inte ens en enda eskort skulle behövas om de som ska lämna Sverige gjorde det så som lagen säger.

Många vill inte lämna Sverige, det är förståeligt, men här handlar det ju inte om vad de vill utan vad svenska myndigheter och domstolar beslutat i enlighet med utlänningslagen och internationella konventioner. Och när man vet att man inte får stanna så borde valet vara att återvända på ett normalt och lugnt sätt, i ett plan fyllt med egna landsmän som utan problem reser tillbaka i så stor mängd att det lönar sig att upprätthålla massor av flyglinjer varje vecka. Och valet borde vara att inte utsätta sig själv och – värst av allt – sina barn för en massutvisning, som den som skedde den 12 februari! Inför kommande utvisningar bör alla som ska lämna landet få ordentlig information om hur en sådan här massutvisning går till, så att de är väl medvetna om vad som väntar dem. De kan då välja att resa frivilligt och även få det startbidrag som Migrationsverket betalar ut till dem som återvänder just frivilligt.

OBS! Det kan givetvis finnas människor som, trots att de har gått igenom asylprocessen och fått avslag både av Migrationsverket och av en migrationsdomstol, borde ha fått uppehållstillstånd. Myndigheter och domstolar gör fel, det har vi många exempel på. Men det är ändå så, att enskilda individer inte kan bestämma sig för att strunta i besluten; de måste foga sig i dem om inga fler överklagningsmöjligheter finns. Precis på samma sätt som det sitter oskyldigt dömda i våra fängelser: de vet att de inte borde ha dömts men rättsapparaten har funnit dem skyldiga och de tvingas sitta av sina straff trots att de är oskyldiga. Det här är förstås hemskt och, kan man säga: oacceptabelt. Men likafullt finns den mänskliga faktorn där och fel, också allvarliga sådana, kan inträffa. Flertalet av de beslut som fattas vad gäller rätt till uppehållstillstånd eller inte, är dock inte felaktiga. Alla som satt i flygplanet till Irak hade helt säkert inte fått felaktiga utvisningsbeslut…

Enligt dem som Konflikt intervjuat var det ett himla liv ombord och de som utvisades just den här gången som Konflikt handlar om, berättar själva att de uppträtt hotfullt och skrikit och uppmanat varandra att slå vakterna och poliserna med handbojorna och att de skulle ta över planet och kidnappa vakterna och poliserna. Det måste ha varit för den allmänna säkerheten som man var tvingad att sätta handbojor på männen och kanske en del kvinnor också. Vad som hade hänt om alla hade kunnat agera helt fritt kan var och en själv tänka ut. Det hade kunnat bli en katastrof, ett blodbad.

Man ska inte frånta människor eget ansvar och egna skyldigheter. Den svenska ”omhändertagandementaliteten” är mycket ovanlig och inte något att hylla, tvärtom. Man ska kräva av människor att de tar ansvar för sina egna handlingar; det kan inte vara omhändertagandesvenskarnas sak att ta på sig skulden för hur vuxna människor väljer att agera.

Berättelsen i Konflikt om utvisningsresan från Sverige till Irak innehåller en del som låter upprörande. Dock kan det inte vara så att genom att obstruera på alla tänkbara sätt så kan människor undanhålla sig lagakraftvunna utvisningsbeslut. Dessutom går upplevelsen av resan starkt isär och låter helt olika när de utvisade berättar respektive när eskortörerna berättar. Vems upplevelser är de rätta, de sanna? Vem kan avgöra det? Kanske överdriver de utvisade, kanske underdriver eskortörerna. Sanningen ligger troligen någonstans mittemellan.

Än en gång: Den som har befunnits inte ha skäl enligt gällande, demokratiskt stiftade lagar att få stanna i Sverige ska lämna landet. Gör man det inte frivilligt så sker utvisningen med tvång. I begreppet ”tvång” ligger att åtgärder som handbojor, lugnande medel (under läkares övervakning!) och annat som kan krävas för att verkställighet ska kunna ske, kan komma att användas. Det är det som är ”tvång”! Men grundregeln är att alla som ska lämna landet ska göra det som en följd av de beslut som fattats, helt utan tvång.