Huvudledaren i Dagens Nyheter den 19 juli 2006 har rubriken Omåttliga anspråk på det offentliga och börjar så här:
En myndig medborgare är skyldig att informera sig och ta ansvar för sina val. Svenska staten kan inte fixa allt som blir fel, även om den ibland försöker – som i Libanon.
Och fortsätter:
Det går inte att kräva att svenska staten ska komma till undsättning när det går fel bara för att man har ett svenskt pass. Som myndig människa är man skyldig att göra riskbedömningar och skaffa försäkringar, och att alltid minnas att världen är föränderlig och inte alltid till det bättre.
Så till det stora, Libanon, dit drygt 5 000 svenskar valt att förlägga sin semester. Där går staten in stort, ordnar evakuering med bussar och båtar. Förklaringen är förstås antalet – före uttransporterna fanns det lika många svenskar i Libanon som i de två Västerbottenskommunerna Bjurholm och Sorsele tillsammans.
Staten och kommunerna har en skyldighet att behandla sina medborgare lika. Men det betyder inte att de som reser i Pakistan, Afghanistan, Nepal, Västbanken, Gaza, Haiti eller något av de andra områden som UD rekommendrar oss att avstå ifrån kan kräva att lyftas därifrån av staten om det smäller. Ansvaret är inte heller statens om det händer hemskheter på platser som UD inte varnat för. Båt- och luftbron från Beirut är liksom transporterna efter tsunamin i Thailand undantag, väl motiverade av antalet svenskar i området. De är undantag, inte regel.
Trots att staten satsat stort för att hjälpa svenskar ur Libanon är inte alla nöjda. I gårdagens DN klagar Adam El-Chaabi och Amira Mansor, som på egen hand tog sig hem från Libanon via Damaskus, på att UD inte inlett evakueringen tidigare. TV 4:s bloggare Jad Saliba skriver från den svenska uppsamlingsplatsen vid hotell Rotena i Beirut att "personalen är väldigt otrevlig och visar ingen medkänsla". Men han har en viss förståelse, det står trots allt 3 000 personer utanför, människor som vill få besked och komma först i kön för att lämna Libanon.
Är man svensk i Libanon kan man inte göra anspråk på blixtsnabb svensk kollektivtrafik därifrån. Är man hallänning i Valinge kan man inte kräva indivuduellt anpassad busstidtabell. Det finns tillfällen när man som medborgare ska vara glad över att trafiken alls finns.
Tänkvärda ord för de libaneser med svenskt medborgarskap som själva, av egen fri vilja, valt att resa tillbaka till det land som de vet är oroligt och som de faktiskt flytt ifrån. Men också för många andra som söker asyl här och så snart de fått det reser tillbaka till de länder de omöjligt kunde återvända till innan de beviljades uppehållstillstånd.
Det var inte så vanligt för fem, sex år sedan men har blivit allt vanligare de senaste åren, att så snart en asylsökande har fått sitt eftertraktade PUT (permanent uppehållstillstånd) så reser han/hon tillbaka till det land han/hon har flytt ifrån. Vilket alltså klart och entydigt visar att människor som inte har asylskäl felaktigt har beviljats PUT. Jag har själv upplevt detta – och även hört talas om det av av andra – på senare år, då jag arbetat som ombud för asylsökande och som talesman för en human flyktingpolitik. Jag har också själv otaliga gånger sagt nej till att företräda asylsökande som jag har förstått inte har skäl enligt utlänningslagen att få stanna här.
När det gäller dem som återvänder genast när de fått sina beslut om att de får stanna från myndigheterna, så borde kanske ett återkallande av det uppenbarligen inte nödvändiga uppehållstillståndet övervägas. Samtidigt är det mycket viktigt att också hålla i minnet att långt ifrån alla som beviljas asyl ens skulle drömma om att sätta sin fot i det land de flytt ifrån och att de definitivt har asylskäl på det sätt som utlänningslagen stipulerar.
Läs hela DN-ledaren här.