Ibland
tycker jag att det känns oerhört tungt att vara Medborgarnas
flyktingombudsman. Ibland har jag funderat över om det är värt att
fortsätta, trots att jag har stöd av en bra och kunnig kommitté
och trots
att jag också når framgångar i vissa stycken, framgångar som gäller
enskilda individer i ett nästintill groteskt system. Men varje gång
tvivlen drabbar mig (det är inte så ofta…), så händer saker som gör
att jag inser att det inte går att lämna det här viktiga området. För
det finns ingen annan som idkar tillsyn och rapporterar hur det går
till inom Migrationsverkets olika delar där de asylsökande finns – på
förläggningarna och i förvaren. Förvaren, för den som inte känner till
det, är låsta anläggningar där icke-kriminella asylsökande kan hållas
inlåsta på obestämd tid: fyra månader, åtta månader, 19 månader… 19
månader har en man suttit inlåst totalt med tiden uppdelad på förvaret
och häktet, dit pesonal kan se till att jobbiga personer förpassas när
den inte klarar av att handskas med dem.
Som sagt: det är inte många som besöker de asylsökande direkt där de
finns, lyssnar på dem, läser deras handlingar och rapporterar till
ansvariga när felaktigheter kommer i dagen. Människor från
frivilligorganisationer som också finns ute på de olika verksamheterna
gör många gånger viktiga insatser för de enskilda, men det räcker inte
och det förändrar oftast inte sådant som är fel.
På min hemsida som Medborgarnas flyktingombudsman
har jag lagt ut rapportert från besök på förläggningar och förvar och
en massa annan information – och allt är inte negativt! Det är det som
gör att jag orkar och kommer att orka fortsätta, att det också
sker förändringar i positiv och rättssäkrande riktning. Om det berättar
jag under rubriken "Den 16 maj: Stora förändringar på Migrationsverkets
förvarsenheter".