Mamadou har suttit "förvarstagen" sedan den 3 oktober 2003, drygt två år – den längsta tid någon hållits inlåst på det här sättet i Sverige utan att han begått något brott. Hans enda "brott" är att han är en asylsökande som inte kan avvisas.
Många människor har engagerat sig för Mamadou. Jag har själv besökt honom flera gånger och håller kontakt via telefon; Elizabeth och Anita har också gjort det. Och många andra. Och Elizabeth och Anita har nyligen gett honom en cd-spelare så nu kan han lyssna på musik och ha något som är hans eget. Att leva inlåst på ställen som faktiskt är värre än fängelser (på fängelser får man åtminstone "lufthålspermissioner") i två hela år utan att äga något, utan att ha något som är ens eget överhuvudtaget och även flyttas runt till olika ställen, det gör en människa rotlös och nästan identitetslös. Cd-spelaren betyder kanske mer för Mamadou än för många andra, den visar att också han har ett värde, också han äger någonting. Och så piggar kanske musiken upp honom lite, också.
Hoppas vi ses ute i den fria världen snart, Mamadou! Until then: HAPPY BIRTHDAY!
En del av Mamadous historia kan du läsa här, här och här.