I Sveriges Radio och Södermanlands Nyheter den 16 maj berättas att Ahmad Sharafi från Afghanistan ska utvisas. Inget särskilt märkligt i det. Men omständigheterna är minst sagt märkliga. Om det är som SR och SN rapporterar, då måste ärendet ses över en gång till, ordentligt.
Tyvärr ger varken SR eller SN en komplett bild av det hela så jag får gissa mig fram:
Fembarnsfamiljen där modern, Jamila Nayel, blev mördad av sin make den 4 mars i år, hade permanent uppehållstillstånd, PUT, i Sverige (?). De fem numera både moders och faderlösa barnen har alltså PUT och ska inte utvisas (?).
Morbrodern, Ahmad Sharafi, har fått avslag på sin ansökan och ska utvisas efter fem år i Sverige. Att han varit här i fem år tyder på att han skulle ha utvisats för länge sedan (?) – så lång tid som fem år tar det inte att få ett beslut. Därmed torde han ha hållit sig undan utvisning (?) och då finns normalt ytterst, ytterst små – för att inte säga närmast obefintliga – möjligheter för Migrationsverket att bevilja PUT.
Eller också är Ahmad Sharafis ärende så unikt att det faktiskt har tagit fem år att avgöra (?). Men det är så gott som uteslutet att det skulle förhålla sig så. Av Migrationsverkets beslut daterat den 14 april 2009 framgår inte någonting om bakgrunden; här avslås bara Ahmad Sharafis begäran om att Migrationsverket ska meddela hinder mot verkställigheten av hans utvisning. (Läs beslutet här).
Föredraganden Donya Mohseni och beslutsfattaren Mathias Gustavsson på Migrationsverket i Flen har varit osedvanligt snabba med att avslå Ahmad Sharafis nya begäran: den 4 mars 2009 mördades hans syster av sin make, redan den 14 april hade beslut om att inte meddela hinder mot verkställighet av utvisning fattats.
Hur mycket har dessa två tjänstemän tänkt och övervägt och försökt hitta en utväg för att bevilja morbrodern till barnen vars mamma mördats av deras pappa uppehållstillstånd, så som varande barnens närmaste och – som det verkar av SR:s och SN:s rapportering – enda vuxna släkting här? Har de rådfrågar Migrationsverkets rättsenhet? Eller några andra?Knappast. Så här cyniskt skriver de i sitt beslut:
Migrationsverket finner vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i ärendet och med barnets bästa i beaktande, att de åberopade skälen inte kan anses utgöra hinder mot verkställigheten i den mening som avses i 12 kap. 18 § utlänningslagen. Verket finner vidare att omständigheterna även om de är ömmande och tragiska, även med beaktande av att barn berörs, inte är av sådan art och omfattning att det på denna grund föreligger skäl att bevilja er uppehållstillstånd med stöd av ovanstående bestämmelse.
Det här ärendet har alltså snabbehandlats som om tjänstemännen hade eld i baken och det finns anledning att tvivla på att de skulle ha ”vänt på alla stenar” (populärt uttryck inom verket) för att se om det fanns minsta skugga av en möjlighet att bevilja Ahmad Sharafi PUT för att stanna och ta hand om de fem barnen.
Om det hela ligger till som ovan, som det har framkommit i SR:s och SN:s rapportering och som jag spekulerat, om det alltså inte finns andra omständigheter som ger en annan bild av situationen, då bör rättschefen Mikael Ribbenvik på Migrationsverket omedelbart – ex officio – titta på ärendet. Han bör kalla till sig föredragande Donya Mohseni och beslutsfattare Mathias Gustavsson för att höra hur de har resonerat. Och sedan ändra beslutet. Med förbehållet att det inte finns några hundar begravda, några sådana uppgifter som inte redovisats i media som haft avgörande betydelse för beslutet, men som inte rapporterats.