En migga (anställd vid Migrationsverket) berättar följande:
Vi har ofta diskuterat och dömt ut Migrationsverkets (MIG) nuvarande praxis mot Eritrea. Alla eritreaner som är mellan 18 och 40 år antas behöva göra militärtjänsten i all evighet och därför måste de beviljas tillstånd om de har rymt från militärtjänstgöringen. Folk anar inte vilka horder av eritreaner som söker asyl nu, och alla har rymt från miltärtjänsten. Oftast har de tagit sig ut genom ett litet hål i toalettväggen och sedan har de träffat en löst springande kamel i öknen och ridit på den ända till Sudan. Där har en okänd person donerat cirka 100.000 kronor till dem för att de ska kunna ta sig till Sverige. 
Alltså: i Eritrea bor 2 miljoner människor. Alla gör verkligen inte militärtjänsten hela tiden, landet har också skolor, universitet och arbetsplatser och kvinnor föder barn, vilket vore ganska omöjligt om de tvingades springa med kalashnikov från att de är 18 tills de fyller 40. Vi har skrivit avslagsbeslut när det gäller dessa eritreanska "desertörer" som inte ens vet hur man kastar en handgranat eller hur man plockar isär och rengör en kalashnikov. Men Utlänningnämnden (UN) dissade besluten och gav dem uppehållstillstånd. I UN:s beslut stod det att UN "delar verkets bedömning om att trovärdigheten i den sökandes berättelse om militärtjänsten och deserteringen är låg eller rentav obefintlig, men att det inte kan uteslutas att den sökande har andra problem som gör att han inte kan återvända till Eritrea".
Vad vi gör på MIG handlar om politik. Sverige vill ha hit eritreaner nu och då spelar det inte så stor roll vilka amsagor de kommer med, de ska få tillstånd. Men vi har ändå fortsatt att skriva avslag till eritreaner som inte lämnar trovärdiga berättelser. Det är vårt jobb, alltså ta beslut efter den sökandes berättelse och hans eventuella inlämnade bevis. Vi skiter i politiken. Jag är nyfiken på hur migrationsdomstolarna kommer att bedöma dessa kamelritter och donationer från okända…