"…handläggningstiden och det tillstånd av inlärd hjälplöshet som dessa människor försätts i till följd av statens misshandel. Man torterar människor genom att låta dem leva i total ovisshet om vad framtiden innebär. Ett trauma långt värre än den kroppsliga tortyr som dessa människor utsatts för i sina hemländer."
och att:
"Anser myndigheterna sig vara säkra på att asylsökande inte har asylskäl måste man utvisa dem. Låt de asylsökande få veta. Allt annat är ren tortyr."
David Eberhard säger exakt detsamma som många av oss som sett den här människohanteringen på nära håll har sagt i åratal. Själv har jag talat om det i ett decennium nu. Det hålls seminarier och konferenser och kurser och skrivs debattartiklar och görs avslöjande tv-reportage – år efter år efter år. Men i stället för att myndigheterna (regeringen! under vilka de lyder) aktivt skulle arbeta för att förbättra asylprocessen så försämras och hårdnar den hela tiden, vilket vi som varit med länge också vittnar om, år efter år efter år. Det handlar även om hur de asylsökande behandlas, individuellt, i processen. Hur de bemöts av anställda hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden; inom sjukvården och psykiatrin och – inte minst – av sina ombud är av största vikt. Respektlöshet, nonchalans, nedlåtenhet och att ständigt betraktas som mindre värd eller som någon som kommit bara för att "utnyttja de svenska systemen" kan knäcka vem som helst.
Advokat Sten De Geer
Foto: Merit Wager
Den 24 april 2001 var vi ett antal människor i Sverige som skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet, under rubriken "Om detta må vi berätta". Bland undertecknarna fanns biskop Anders Arborelius, biskop (då präst) lennart Koskinen, advokaten Sten de Geer, advokaten Lena Isaksson, människorättskämpen sedan 60 år Ingrid Segerstedt Wiberg, systrarna Marianne och Karin i Alsike kloster, riksdagsledamoten (v) Ulla Hoffmann, riksdagsledamoten (m) Henrik S Järrel, riksdagsledamoten (kd) Inger Davidson, riksdagsledamoten (fp) Bo Könberg och många fler, totalt 29 personer.
Vår uppmaning var riktad direkt till statsminister Göran Persson som 1997 låtit ge ut boken "Om detta må ni berätta". Vi återgav bland annat en asylsökandes berättelse, en läkare från Kosovo:
En av de mest makabra upplevelserna jag var med om i kriget var när jag var tvungen att utföra en obduktion av en familj på sju personer: mamma, pappa och fem barn i åldrarna 2 tiill 14 år. De hade blivit massakrerade av serbisk militär och hade alla fått halsarna avskurna. Barnen hade först fått ögonen utdragna och därefter blivit dödade. Detta upplever jag än idag i drömmen.
Vi slutade vår långa artikel så här:
Våra barn ska inte behöva höra Sveriges statsminister år 2055 tala om den grymma behandling skyddslösa och svårt psykiskt och fysiskt skadade medmänniskor utsattes för år 2001 (jag kan uppdatera årtalet till 2005, min anm.). "Den som glömmer historien riskerar att upprepa den…"
Låt de människor som undkommit krig, terror, tortyr och död och som under stora umbäranden lyckats ta sig till Sverige få sina skäl att stanna här bedömda på humanitära grunder. Sätt handling bakom dina ord nu!
Statsministern har aldrig med ett ord kommenterat detta öppna brev. Han har heller aldrig någonsin reagerat på någon annan av de otaliga berättelser om hur asylsökande behandlas i Sverige någonting överhuvudtaget. Men hålla konferenser om vad som hönde för drygt 60 år sedan och vanka omkring med kipa på huvudet, armarna på ryggen och försöka se statsmannaaktig ut, det gör han.
För att ingen ska tro att jag inte anser det oerhört viktigt att vi påminns om – och aldrig tillåts glömma! – Förintelsen och dess miljontals offer så vill jag påpeka att det ena inte står emot det andra utan att jag anser att statsministern i ett land som Sverige inte bara ska klara av att hantera dåtid utan också nutid.