Klicka på textrutan för att komma till artikeln.

Kommentar till uttalandet i rutan:

Well, some of us did imagine! Some of us did understand. Some of us did try hard for a decade to warn the so called “ansvariga”.

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladets ledarsida, har skrivit den ganska långa artikeln i The Spectator. Tove Lifvendahl som varit en av ganska få som försökt – det har säkert inte varit lätt alla gånger – att sansat föra fram fakta. Och som också låtit oss, som sett och förstått att dessa enorma problem skulle uppstå som resultat av den oansvariga asylhanteringen, skriva om det på tidningens ledarsida. Dessutom har de utmärkta skribenterna Ivar Arpi och Per Gudmundson också försökt – och lyckats –  flytta fram positionerna och allt mer rapportera om hur det är på riktigt och inte hur man inbillar sig att det är eller önskar att det vore. Ur Tove Lifvendahls nyktra text:

For years, Sweden has regarded itself as a ‘humanitarian superpower’ — making its mark on the world not by fighting wars but by offering shelter to war’s victims. Refugees have arrived here in extraordinary numbers. Over the past 15 years, some 650,000 asylum-seekers made their way to Sweden. Of the 163,000 who arrived last year, 32,000 were granted asylum. Sweden accepts more refugees in proportion to size of population than any other nation in the developed world — when it comes to offering shelter, no one does it better. But when it comes to integrating those we take in (or finding the extra housing, schools and healthcare needed for them), we don’t do so well.

Och:

The problems relating to immigration have been building up for years, but the country’s left and right were united in maintaining employment regulations and rent controls that kept immigrants unemployed in ghetto-like suburbs.

Och något om det som jag själv har skrivit om i nio år. Läs bland annat texterna som länkas till i inlägget Det senaste i de aldrig sinande turerna om medicinsk åldersbedömning av asylsökande som inte styrker sin ålder:

In 2014, when the number of children arriving annually hit 7,000, there were serious questions about how Sweden would cope. Last year, just over 35,000 unaccompanied children registered with the authorities.

Och hur blev det så här i Sverige, hur kunde vi tillåta det:

For some time now, children in care homes have been notoriously easy prey and many of them simply vanish — over the past five years, well over a thousand have done so. These children face a sickeningly high risk of being sucked into a life of crime or even sex slavery. As their abusers well know, there is virtually no chance of anyone coming to look for the ones who go missing.

Den långa texten avslutas:

We still hear politicians defiantly claim that our country is a humanitarian superpower — but they don’t do so as often, and they sound distinctly less smug when they do. The Swedish Way might not shine quite as brightly as a beacon to the world. But anyone who wants to find out how not to handle a migration crisis is welcome to pay us a visit.

Åratal av försök att få “ansvariga” – och det inkluderar också journalister och skribenter som har stor makt att påverka folks tänkande – att lyssna och förstå har varit fruktlösa. För i Sverige är det rasistiskt, ondskefullt och inhumant att inte tycka att alla som sätter sina fötter på svensk mark ska få stanna här. Detta oavsett vilka de hitkomna är (det vet vi inte), varför de är här (det vet vi inte), vad de heter (det vi inte) eller hur gamla de är (det vet vi inte).

Ett vanstyre som det som existerar i Den Humanitära Stormakten är unikt. I våra nordiska grannländer är man förfärade och inget av dem skulle ens drömma om att agera som man gör i Sverige dör det anses att de som tagit sig in i landet ska försörjas och bosättas och vårdas och utbildas av skattebetalarna vare sig de (skattebetalarna) vill det eller ej. Skattebetalarna som ser så många samhällsområden förfalla och känner allt större otrygghet, förtvivlan och även ren rädsla. Dessutom beviljas de allra flesta hitkomna snabbt svenskt medborgarskap utan några som helst krav ställs. Ens på styrkt identitet, än mindre på kunskaper i svenska språket, den svenska kulturen eller hur vi lever här. Total kravlöshet. Det försvagar värdet på ett svenskt pass och jag har också förutspått att innehavare av svenska pass snart inte längre kommer att vara lika välkomna som tidigare i hela världen, och att viseringar till många länder snart kommer att börja krävas. Det skulle inte förvåna mig om Trump snart inför visumtvång för svenska medborgare. Men inte heller det verkar ansvariga och medier förstå. Det är väl också ondskefullt och illvilligt att påstå något sådant.

Den rådande (o)ordningen har med näbbar och klor – och mot alla tecken i skyn – krampaktigt och stenhårt upprätthållits av fega politiker och journalister. Deras oseriösa inställning har blivit nästan som en religion för dem . En religion som bygger på något diffust som också tvingats på folket och kallas “värdegrund”. Deras värdegrund. Vissas värdegrund. En värdegrund (vid det här laget avskyr jag nästan det ordet) man försökt pådyvla alla. Och i den ingår alltså att alla, helst, som tar sig in på svensk mark ska omhuldas och få del av hela paletten av välfärdstjänster som alla andra betalar dyrt för under hela sina liv.

Nu börjar en del vakna och försiktigt säga det som vi är ett antal som sett, förstått och sagt i mer än ett decennium. Att det inte går. Att det helt enkelt inte går! Också ute i kommunerna höjer kommunalråd och socialchefer och rektorer och sjukhusledningar sina röster: “Det hår går helt inte. Vi klarar inte att hantera alla dessa människor”.

Sverige blir allt mer likt de länder som de hitkomna lämnat och allt mer olikt de övriga nordiska länderna där “värdegrunden” varit en helt annan och där inget land propsat på att vara en humanitär stormakt utan ett land där man ser till sitt lands, sitt folks och de verkliga skydds- och asylbehövandes bästa.

Många, många, många bär skulden till att Sverige aldrig mer blir något som ens det allra minsta liknar en humanitär stormakt. Och – som Thomas Gür brukar säga: “The internet never forgets”. Vi vet vilka de är, även om de nu, sakta men säkert av nöden tvingade och åratal för sent, börjar stiga ut ur sina hörn och vända sina kappor efter verklighetens vindar.

 

© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.