Anneli skrev om Affe häromdagen (scrolla lite neråt för att läsa det). den här texten har hon skrivit idag, när den chockartade vetskapen om att Affe verkligen inte finns mer, börjar tränga in. Jag ger henne mer än gärna utrymme här på bloggen, hon var en av dem som kände Affe bäst efter att ha jobbat med honom i ett helt decennium och även umgåtts med honom nästan dagligen under de tre år som gått sedan de upphörde att vara arbetskamrater. Alltså, här skriver Anneli:
Just nu börjar jag inse att Affe faktiskt inte kommer att dyka upp mer, varken på Vickys eller nere i garaget hos mig på AGE eller någon annanstans överhuvudtaget och det är väldigt jobbigt. Mitt i alltihop kommer jag att tänka på en tragikomisk (?) händelse för en massa år sedan.
Affe hade hört av någon att cykelhandlaren var död och när Te-Ulla (nuvarande Silvia på Nytorgsgatan) kom ner till oss på kontorsgrossen AGE, antagligen för att handla kvittorullar eller bara för att prata bort en stund, så talade han självklart om den tråkiga nyheten. Affe har ju alltid varit den som hört allt först och som varit kvarterets ”skvaller-tant”. Te-Ulla (alla smeknamn är Affes egna) blev förtvivlad och tyckte att det var tråkigt då hon också var bekant med honom. Det gick ett par dagar och så ringde Te-Ulla ner till butiken:
”Affe!!!!”, sa hon chockad, ”är du säker på att Cykelhandlarn är död?”.
”Ja”, sa Affe. ”Tvärsäker”.
”Men oj vad läskigt”, säger Te-Ulla,”han knackade just på fönstret och vinkade”.
Affe hade missuppfattat saken, det var inte cykelhandlaren som var död det var matthandlaren. Jag kan inte låta bli att skratta åt händelsen men också… tänk om om det hade varit samma sak nu, inte så att jag önskar att nån matthandlare skulle dö eller nån annan överhuvudtaget, men tänk om om Affe inte var död. Tänk om han knackar på Te-Ullas fönster i morgon iklädd en Hammarbytröja, sina jeansshorts och en ful mössa på huvudet.
