Återigen har integrationsminister Nyamko Sabuni varit föredömligt rak och tydlig. Det är hon ofta. Nu handlar det om att hon sagt nej till att debattera med Kurdo Baksi i Uppdrag ganskning. Men SVTs programdirektör Lena Laurén, som tydligen tror att det är medierna som dikterar alla villkor, utbrister: "Jag är fullkomligt chockad över hur mycket villkor de ställer, vem de kan tänka sig att debattera mot eller inte."
Den här totalt verklighetsfrämmande och självgoda inställningen har jag mött hos många journalister och mediemänniskor. I den ligger underförstått att "du ska vara tacksam att vi, i vår stora nåd, ens bevärdigar dig med en förfrågan om medverkan". Jag har också själv många gånger tackat nej till medverkan i radio och tv, efter att ha blivit "bränd" av hur inslag klippts och ha sett hur journalister vill använda människor för att bevisa sina egna teser eller vinkla på sitt eget sätt. Det man har sagt har satts in i sammanhang och redigerats så, att det man själv ville säga inte kom fram.
Att tacka nej till att debattera med någon, så som Nyamko Sabuni nu har gjort, är en självklar rättighet för alla. Varken SVTs programdirektör eller folk i andra medier har rätt eller makt att kräva att folk (politiker och andra) ska ställa upp på deras scenario, det är snarare de som får acceptera att folk inte är statister i deras stora spel.
Jag har själv tackat nej otaliga gånger till medverkan i radio och tv och varje gång mötts av total förvåning. Som om det vore varje människas högsta dröm att få synas och höras i etern. Som om jag helt självklart skulle bli så glad och smickrad över att bli tillfrågad att jag omedelbart tackar ja oavsett förutsättningarna! Jag har också tackat ja när det känts bra och relevant och när jag dessutom har känt att "här kan jag ha något att tillföra". Det har varit i sammanhang där jag har känt att jag kan lita på journalisten/programledaren och då har det oftast blivit bra. Utom i några fall som – som sagt – gjort att jag känt mig "bränd" vilket då har gjort mig än mer försiktig.
Nyamko Sabuni har i skrift, offentligt, av Kurdo Baksi anklagats för att vara "en maktlysten Onkel Tom" och "karriärlysten" (jaha, och även om så vore: vad är det för fel med det?) m.m. – varför i hela fridens dar skulle hon utsätta sig för att behöva lyssna när han kastar samma ord rakt i ansiktet på henne?
Läs Kurdo Baksis obehagliga påhopp på Nyamko Sabuni – Regeringens perfekta alibi – och bedöm om ni själva frivilligt skulle ställa upp i en tv-debatt med honom. Och förresten: who the hell is Kurdo Baksi?