Den 22 oktober 2016, för drygt tre år sedan, skrev jag texten Man lyssnade inte på Mauricio Rojas för 10 år sedan, det borde man ha gjort. Man lyssnar väl inte heller på Lars-Gunnar Lundh idag. Det borde man göra. Samma dag som jag publicerade min text skrev Lars-Gunnar Lundh, överdirektör vid Migrationsverket 2004-2007 och idag lagman vid Västmanlands tingsrätt, en debattartikel: ”Migrationsverket arbetar på fel sätt med asyl”, i Svenska Dagbladet (länk finns i ovan länkade inlägg) som var både rak, insiktsfull och viktig.
Man kan tycka att han skulle ha konsulterats redan då av regeringspartierna – eller åtminstone av oppositionen – men hans utmärkta analys och förslag togs, såvitt känt, inte tillvara av någon. Trots hans bakgrund och gedigna kunskaper på området. När man försöker förstå varför, kan man inte undgå att undra om det möjligen var just rakheten, tydligheten och de gedigna kunskaperna som låg honom i fatet. Fast så kan det förstås inte ha varit.
Ett utdrag ur Lars-Gunnar Lundhs text på Svenska Dagbladets debattsida – relevant då och relevant nu, drygt tre år senare:
Inom asylrätten är det en grundläggande princip att den asylsökande ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. Det är den asylsökande som enligt svensk rätt har bevisbördan, vilket innebär att det är denne som i första hand har att åberopa och till verket komma in med relevanta uppgifter för att verket ska kunna bedöma behovet av skydd. För de fall den sökande inte medverkar eller inte presterar vad som är rimligt i det enskilda fallet ska ansökan avslås.
I den svenska asylprocessen tar Migrationsverket enligt min uppfattning helt felaktigt på sig hela utredningsansvaret. Den enskilde kan därmed, tillsammans med ett av staten betalt ombud (offentligt biträde) ”sitta på läktaren” och lugnt avvakta Migrationsverkets fruktlösa försök att utreda om det föreligger asylskäl eller inte. Migrationsverket har naturligtvis inga, eller ytterligt små, möjligheter att ta reda på om en person har asylskäl om denne dessutom inte visar upp några dokument eller avger någon muntlig bevisning så att eventuell granskning av uppgifterna kan göras.
Det är bara en liten del av vad han skriver. I den text som länkas till i den allra första meningen ovan, finns också en länk till dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet, Mauricio Rojas, riksdagsmotion 2006/07:Sf232 En reformerad asylmottagning, daterad den 31 oktober 2006. Den innehöll en hel del starka förslag som också borde ha lyssnats på.
Den 7 februari 2009 skrev jag en text, som det också hänvisas till i texten i första meningen: ”Är det ingen som kan få ordning på Migrationsverkets verksamhet?” I den kan man bland annat läsa följande uttalande av dåvarande generaldirektören för Migrationsverket, Dan Eliasson i Ekot, Sveriges Radio:
Migrationsverket lovar att handläggningstiden för asylsökande på sikt ska halveras till tre månader.
Nu sitter det alltså en parlamentarisk kommitté som ska utreda migrationspolitiken, vars uppgift är, som den kommer till uttryck i regeringens uttalande den 14 juni 2019, att
ta ställning till utformningen av politiken i syfte att fastställa en ordning som är långsiktigt hållbar. Migrationspolitiken ska i en föränderlig omvärld minska behovet av tillfälliga lösningar och säkerställa en permanent ordning med ett brett stöd i den svenska riksdagen. Migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv.
Så här presenterade justitieminister Morgan Johansson kommittédirektivet för medierna den 14 juni 2019:
Han sa bland annat:
Det kom ju 163.000 asylsökande under ett år, stundtals 10.000 i veckan.
* * *
Jag tycker ändå att man ska ha i minnet att vi under de här åren sedan kriget bröt ut i Syrien 2011 så har Sverige alltså gett skydd åt, tagit emot 175.000 syrier och då räknar jag in alla, både de som har kommit direkt men också dem som har kommit senare, till följd av familjeåterföreningen. Så 175.000 syriska asylsökande har vi gett skydd åt. Det är den största humanitära insatsen som Sverige har gjort, ja under efterkrigstiden förmodligen någonsin. Och det är ju också per capita det största som något land har gjort i samband med kriget i Syrien. Något EU-land ska jag säga, i samband med kriget i Syrien.
* * *
Åtminstone när det gäller EU så är det Sverige som har tagit största ansvar för den flyktingsituationen.
Kommentar: Justitieministern framhåller ”Sverige har tagit det största ansvaret”, men i det uttalandet ingår inte att regeringen (för det är väl den han menar med ”Sverige”?) tog ansvar för sitt eget land och folk och för hur Sverige och medborgarna och samhället i stort skulle klara av anstormningen av människor från huvudsakligen muslimska länder, det vill säga länder med en diametralt annorlunda kultur jämfört med den svenska. Inte heller tog regeringen ett faktiskt ansvar – vilket ingår i en regerings kärnuppgifter – för att upprätthålla lag och ordning och leva upp till välfärdskontraktet med svenska folket, som genom sina skatter bekostat det. Så exakt vad han lägger i orden ”Sverige har tagit störst ansvar”, förblir oklart.
I övrigt, när det gäller det som sägs och står skrivet om den här kommittén som ska arbeta efter de riktlinjer som JÖK-styret (jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det eftersom C och L är med och styr utan att sitta i regeringen) lagt fram, får man lyssna till ministerns ord i videon ovan och läsa sig till riktlinjerna i regeringens kommittédirektiv 2019:32. Och så här ser kommitténs sammansättning ut:
För att knyta ihop ovanstående aningen spretiga textsäck: Bland experterna i den här kommittén hade jag gärna sett Lars-Gunnar Lundh.