Under rubriken UG har rätt i att många inte vågar berätta om sina erfarenheter skriver jag på Newsmill ungefär detsamma som jag skrivit och sagt i många år redan. Anledningen till att jag skrev den här texten var att programmet Uppdrag granskning i Sveriges Television äntligen tog upp detta problem. För ett problem är det i en demokrati, att en del människor tar sig rätten att smutskasta och svartmåla andra människor för att dessa inte ser världen på samma sätt som de smutskastande och svartmålande, eller har andra åsikter eller känner till andra fakta än de. Ett stort problem. Vilket jag tar upp i min text på Newsmill.
Jag gör också en liten jämförelse med hur olika man ser på journalistiken i Sverige och Finland.
I Sverige är det som vanligt kollektivistiskt och opersonligt. Man talar om ”massmedier” som har ”en roll i samhället” och det påpekas att ”allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”.
I Finland fokuserar man på individen, den som är (inte bara kallar sig) journalist:
• Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.
• Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.
Här ett kort utdrag ur min artikel, som borde få alla människor i Sverige att bli förtvivlade:
Jag har träffat förtvivlade människor ur journalistkåren, från Svenska kyrkan och politiker som bett att få träffas i hemlighet (!) och prata om hur åsiktsförtryckta de är när det gäller områdena asyl, migration, integration. Hur illa de mår när de inte vågar uttala den minsta kritik eller ifrågasätta något på dessa områden, inte ens ställa frågor som kan låta kritiska. De berättar om de politiskt korrekta åsikter, som människor i deras omgivning vidhåller, även när fakta visar att de har fel. De berättar om hur det här gör att de bryts ner psykiskt.