Här fortsätter Tiina Kantola, som flyttade till Erbil irakiska Kurdistan i början av året, sina berättelser därifrån. Läs gärna först Tiina Kantola, norra Irak. Del 1, Tiina Kantola, norra Irak. Del 2, Från Sverige till Irak, Tina om finskkurden Subhi Akreyi, finsk bastu och Kontio timmerhus i Erbil, Affärsbesök i Irak med annorlunda orhganisation. Del 1 och Affärsbesök i Irak med annorlunda organisation. Del 2. och Tiina Kantola i irakiska Kurdistan: Som familjemedlem i Akre.
Första dagen av Ramadan
Jag har inte upplevt Ramadan i ett muslimskt land förut. Några dagar före Ramadan försökte jag få reda på när månaden börjar. Jag blev förvånad över att ingen visste så noga. En kristen nordbo som jag, som lever efter almanackan, trodde naturligtvis att det var ett visst datum och klockslag som gällde. Efter att ha frågat flera personer, kröp det fram att man ser på månen när det är dags. Naturen bestämmer alltså! Det tycker jag är sympatiskt och naturligt, fast annorlunda.
Så kom då denna första dag av Ramadan. Den första personen som jag alltid möter och som hälsar mig välkommen till kontoret varje morgon är vår säkerhetsvakt. Det var han som visade mig tecken på att nu är det Ramadan. Jag förstod, med respekt, att inget drickande, ätande eller rökande ska äga rum mellan solnedgång och soluppgång.
Eftersom jag inte har vuxit upp med Ramadan, tycker jag att det verkar jobbigt för mina kollegor att inte ens dricka vatten fast der redan var 40ºC kl 9 på morgonen. Ändå kom kontorets teaboy leende med morgonkaffet till mig. Jag uppskattade det kanske än mer idag än vanligt när jag vet att han inte får sin tekopp som vanligt.
Atmosfären på kontoret var mer dämpad idag. Ingen orkade hälsa, skratta och skoja som vanligt. Jag förstod också att jag inte skulle dricka ur min vattenflaska framför näsan på de fastande. Men teaboyen kom troget med mitt förmiddagskaffe, lika leende som alltid.
Vid lunchdags förstod jag definitivt att de fastande på kontoret var trötta. De var allvarliga och sa inget. Jag stängde min dörr och åt min medhavda lunchmacka i smyg. Men det kröp i mig av tystnaden, så jag tog en sväng med bilen för att uträtta ett ärende. Tysta gator, glest med bilar, men min grönsakshandlare och supermarket hade öppet som vanligt.
Teaboyen på kontoret serverade även eftermiddagskaffet – rentav mer punktligt än andra dagar. Men sedan, framemot tre på eftermiddagen, inträdde ett slags dvala. Också de som inte fastar var stillsamma. När jag vid 17-tiden lämnade kontoret för att gå till gymmet, sov säkerhetsvakten på sin post. Jag smällde lite extra med bildörrarna för att vinka hej då för dagen. Kan en sovande vakt säkra vår trygghet?
Gymmet var stängt for Ramadan fr.o.m kl 16 dagligen, alltså ca 33 dagar framåt. De skulle i stället ha öppet mellan 21 och 23. Ingen förhandsinformation, inga frågor, bara stängt for oss kvinnor som betalat månadsavgift.
Trots den kurdiska regionala regeringens ambitioner att behandla alla religiösa och etniska grupper lika och att värna om kvinnors rättigheter, kände jag att det är en bit från retorik till verklighet. Mitt gym är bara för kvinnor. De flesta som har råd att gå där har välbetalda jobb eller rika föräldrar. Vilka yrkesarbetande kvinnor kan nyttja gymmet på kontorstid? Mycket få.
Det var en mycket tyst dag och kväll, men framåt 19-tiden vaknade staden och omgivningarna och livet såg ut att pågå som vanligt.