Här fortsätter Tiina Kantola, som flyttade till Erbil irakiska Kurdistan i början av året, sina berättelser därifrån. Läs gärna först Tiina Kantola, norra Irak. Del 1, Tiina Kantola, norra Irak. Del 2, Från Sverige till Irak, Tina om finskkurden Subhi Akreyi, finsk bastu och Kontio timmerhus i Erbil, Affärsbesök i Irak med annorlunda organisation. Del 1 och Affärsbesök i Irak med annorlunda organisation. Del 2.
Som turist och familjemedlem i Akre, irakiska Kurdistan
En del av jobbet är att lära känna kulturen, traditionerna, geografin, människorna.
Jag tog ledigt från kontoret ett par dagar för att bo hos en kurdisk familj i Akre och besöka orterna omkring staden Akre och Dohuk.
Vägen från Erbil till Akre går via Bardarash, ganska nära Mosul. Men det är ingen fara, bara man ser till att ta de rätta avtagsvägarna och inte hamna i Mosul, där det fortfarande är oroligt då och då. På vägen finns det ganska många check points med peshmerga, den lokala militären, som kontrollerar våra papper. Jag blir glad varje gång jag får visa upp mitt uppehållstillstånd, for det betyder att de verkligen har bra kontroll och upprätthåller stabiliteten och tryggheten i Kurdistan!
Hemma hos mina kurdiska vänner i Akre blir jag mycket varmt välkomnad av hela familjen. Med svenska mått mätt känner jag mig verkligen som både en familjemedlem och en hedersgäst på samma gång. Akre är bördigare än Erbil, tack vare att både Stora Zab’s bifloder och vatten från bergskällorna försörjer naturen med vatten. Luften är också friskare med något lägre temperaturer. Vi vandrar i familjens trädgård och smakar på färska fikon, granatäpplen och aprikoser direkt från träden, samtidigt som mamman plockar några av dem till middagen.
Far i huset kommer från marknaden med lite andra matvaror på väg hem från sin klädbutik och kvinnorna i huset börjar laga middag. All matlagning sker på golvet, ja, nästan allt annat sker också på golvet. Vardagsrummet med sina sittdynor förvandlas snabbt till matplats genom att man breder ut en vaxduk mitt på golvet och dukar upp på den. Till natten lägger man ut madrasser på samma golv och det är aldrig brist på sovplatser. Praktiskt! Däremellan torkar man av golvet som är av betong, men blankt efter decenniers användning.
På kvällen går jag med några av familjemedlemmarna till en närliggande ”resort” Det finns mängder av sådana här ”resorts” i bergstrakterna i Kurdistan. Nästan vid varje vattenfall har man byggt bassänger och vattenrännor för att leda det friska, kalla vattnet mellan de byggda terrasserna. På dessa har man ställt bord och stolar eller rentav skärmar för att skapa avskilda ”rum” som besökare kan hyra för sin medhavda familjemiddag. Vi avnjuter en läsk till bruset av det friska vattnet och till ljudet av förtjusta skrik från vadande barn – de badar inte, de tycker att vattnet är för kallt.
När vi kommer hem på kvällen, ser vi att pappan redan gått och lagt sig. Han sover i en säng i trädgården, under ett fikonträd! Det ar vanligt har att sova ute under bar himmel på sommaren. Men vi sover inne på golvet, familjens manliga medlemmar i ett rum, det unga paret med ett litet barn I ett och vi kvinnor i vardagsrummet. Fönster och dörrar till trädgården är öppna och det fläktar så skönt av den milda bergsluften.
När jag slår upp mina blå på morgonen sitter mamman på sin dyna och ler. Hon är så vacker och så mild. Och klok. Hon har fött elva barn, varav hon har förlorat tre. Hon har 14 barnbarn utspridda i världen. Familjen har varit i flyktingläger I Iran i ett år. Mamman är 48 år och var 11 år gammal när hon gifte sig. Familjen säger att hon är gammal. Jag själv ar 58 år och inte gammal. Men här finns ett särskilt värde i att betraktas som gammal, något värdigt och eftersträvansvärt.
Fortsättning följer…