Så här skriver Thomas Gür, vars motto på hans Facebook-sida lyder: ”Hellre häcklare än hycklare”, något som han ständigt visar prov på att han följer i sina skarpa analyser och texter. Om ni inte följer honom än så gör gärna det och bli en del av den stora följarskaran som i skrivande stund består av 31.218 personer. Man behöver inte hålla med i allt, men det finns så gott som alltid möjlighet att ta del av tankar som tänkts lite djupare, lite längre. Det skadar inte att ta del av lite nya vinklar och funderingar – och fakta, inte minst – att gilla eller inte gilla, hålla med om eller inte hålla med om men så gott som alltid tänkvärda.
Så här skriver Thomas Gür alltså den 13 januari, med anledning av den nya situation som uppstått när Centerpartiet och Liberalerna vänt sina forna Allianskamrater ryggen och gått över till den sida vars statsminister de två gånger sagt nej till:
Notera denna skrivning från inledningen av det berömda samarbetsdokumentet:
”Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna”
—
”I de sakfrågor som omfattas av överenskommelsen kommer Centerpartiet och Liberalerna fullt ut medverka i beredningsprocesser både av utredningsdirektiv, propositioner till riksdagen, förordningsändringar som följer av ny lagstiftning samt i förekommande fall också uppdrag eller regleringsbrev till myndigheter. Det innebär också att de ingående partierna i de sakfrågor som dokumentet omfattar inte ensidigt samverkar med andra partier i riksdagen. Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”
—
Min kommentar:
a) Den första meningen innebär ju att L och C, även om de inte sitter i regering skall agera som om de vore en del av regeringen i samtliga de 73 punkter som överenskommelsen omfattar – och den omfattar i stort samtliga viktiga politikområden som en regering hanterar; de skall alltså ”fullt ut medverka i beredningsprocesser” också vad gäller propositioner till riksdagen och författandet av uppdrag och regleringsbrev till myndigheter.Hur man som Lööf kan säga att man skall vara en del av oppositionen, är oförklarligt annat än som ett rent politiskt falskmynteri.
b) Den andra meningen innebär också att L och C inte får komma överens med t ex M och KD i några av dessa 73 punkter, om inte S och MP också är med på det. Hur man som Lööf kan hävda att Alliansen fortfarande existerar (eller som Björklund, att den tagit en ”paus”) är också ett rent politiskt falskmynteri.
c) Den sista meningen om Vänsterpartiet innebär att MP och S gått med på (förmodligen som krav från C och L) att aldrig förhandla i någon enda politisk fråga med V – notera att det inte finns någon förbehåll mot för ”förbudet” att ge V inflytande över den politiska inriktningen i Sverige.
Men notera också att det inte finns några som helst skrivningar om sanktionsmöjligheter för någon part, allra minst för C och L, ifall S-regeringen skulle göra upp med V. Notera också att C och L därmed också förbundit sig att aldrig rösta tillsammans med V i någon fråga, som skulle gå regeringen emot.
Notera också att i och med att dokumentet börjar gälla, till och med före omröstningen av statsminister, att dokumentet inte tillåter att S förhandlar med V om hur V skall rösta om Löfven som statsministerkandidat.
I sak innebär det att C och L gett samma roll till V och Sjöstedt som de ansåg att SD och Åkesson absolut inte fick ha, samtidigt som de hävdar att de uteslutit ”extrempartierna” från inverkan i politiken; nämligen att kunna avgöra regeringens och överenskommelsens öde tillsammans med de tre övriga partierna i riksdagen (M, KD och SD) som utgör kammarens majoritet (182 mot 167).
C och L har alltså dels låtit sin SD-fobi, spräcka Alliansen och bli stödpartier till S, och samtidigt gett makten till V att bestämma om samarbetet skall kunna bli verklighet eller inte.
Märkligt.
Läs och begrunda. Nu finns texten här och kommer också att kunna läsas igen om ett halvår, ett år, fem år. Ja, så länge som vi har den typ av – visserligen redan begränsad men ändå befintlig – yttrandefrihet som än så länge råder i Sverige.