Tankar och fakta i en omvälvande och för alltid livsförändrande tid

Ordet ”ansvar” har blivit tomt i det forna välfärdslandet Sverige.

Tomt och innehållslöst.

Betydelselöst.

Jag får mejl från människor jag känner och människor jag inte känner med tankar, funderingar, berättelser. Här följer två mejl från två personer jag känner. Båda personerna är alltså kända för mig men ingendera vill att hans/hennes namn pubiceras. Det respekterar jag eftersom det är så det ser ut i Sverige idag att den som uttalar sig kan råka illa ut. Oavsett egentligen vad den säger och hur tydligt en än säger det.

Den första skribenten kallar jag ”Birgitta”. Mejl nr 1:

Tack för dina texter! 

Nu börjar Folkhälsomyndigheten lätta lite på sekretessen om vilka som är smittade, främst i Stockholmsregionen. Men det satt långt inne. Tänk att allt ska vara så svårt för myndigheterna och regeringen så snart det gäller människor som inte är etniska svenskar.

En bok som gav mig mycket information om just den somaliska gruppen är Per Brinkemos Mellan klan och stat: somalier i Sverige. Jag läste den för att bättre förstå de somaliska unga män jag en period hjälpte med administration i kontakten med myndigheter.

Det som då kunde te sig pittoreskt exotiskt är idag ett dödshot för de äldre som vårdas på äldreboenden och får hjälp av hemtjänst. Många unga somalier har fått det första instegsjobbet just inom äldrevården.

Att de styrande inte tagit ansvar för att utbilda och, först av allt, ställa krav på kunskap i svenska och förstå landets seder, kultur och lagar, det drabbar många äldre inom omsorgen under pandemin. De som skulle skyddas. Det var dem man ”glömde”, gamla och nyanlända. Det gick lätt att välkomna de nya men man glömde att informera om hur man överlever.

Regeringen saluför i tid och otid att den värnar om de svagaste i samhället och att tillsammans är vi starka. Allt är bara ord utan mening. Den svagaste gruppen i samhället, de gamla, som socialdemokraterna sagt sig värna om, fick inte den trygghet och den omsorg de var i behov av och som de redan betalat för genom skatt och sedan omsorgsavgift.  

När det här är över, kommer då någon enda regeringsföreträdare att ta ansvar för de misstag han eller hon gjort

Bästa hälsningar från en 70+ i karantän med alla inköp online.

Den andra skribenten kallar jag ”Bertil”. Mejl nr 2:

Hej Merit!

Jag läste just din text om smittan på äldreboenden. Min pappa är på ett så kallat korttidsboende eftersom han fick en svår urinvägsinfektion som hävdes med kopiösa mängder antibiotika. Men de behövde platsen så han fick flytta så fort det gick.

Jag pratade med honom för ett par dagar sedan och då berättade han att det ligger folk och hostar så att man tror att lungorna ska komma ut. De boende får inte umgås med varandra, så han är fast ensam på sitt rum. Nu hade dock en annan herre struntat i det och kommit in till pappa och klippt honom, efter ömsesidig överenskommelse förstås. Men i övrigt är han ensam med sin rädsla.

Jag är övertygad om att han kommer att bli smittad och det kommer han inte att klara. Det är som om vi har dödsläger för våra gamla. Det låter hårt, men det är så jag ser det. Det är fullständigt förfärligt hur cyniska våra politiker och höga tjänstemän är. Varför belyses inte det mer i media? Är det för att man inte vill kritisera dem vars ledband man går i?

Detta är en katastrof!

Jag frågade ”Bertil” (precis som jag frågade ”Birgitta” som också svarade ”ja”) om jag fick publicera det han skrivit. ”Bertil” svarade:

Visst får du det, du behöver inte ändra något. Ju fler som vittnar om vansinnet desto bättre. Jag är så fruktansvärt orolig för min pappa. Och förbannad på den knappt maskerade cynismen från politiker och höga tjänstemän.

Kommentar: Cynism. Icke ansvarstagande. Icke erkännande av skuld. Där har vi det (van)styrande Sverige och dess ”experter” i ett nötskal!

Men det finns tack och lov sjukvårdspersonal som under enorm press, ofta utan tillräcklig skyddsutrustning, orkar arbeta med svårt sjuka, varav många avlider inför deras ögon. Sjukvårdspersonal – läkare, sjuksköterskor, undersköterskor – som inte glömt det viktiga i att att se dem de vårdar som människor, inte som kollin som ska hanteras (fast det är svårt, läs textutdraget ur artikeln i Kvartal nedan). Och det finns också – i det som numera kallas civilsamhället – mängder av människor som tar egna initiativ, syr ansiktsmasker, hjälper sina gamla och sjuka grannar att handla, anmäler sig frivilligt att hjälpa till i vården. Och lärare som gör ett hästjobb med att ge distansundervisning till sina elever – något de aldrig tidigare gjort. Och många, många andra som gör insatser som faktiskt betyder något, där de tar eget och äkta ansvar och inte bara använder ordet till att lura folk med.

Lästips

•  Tankar och fakta i en omvälvande och för alltid livsförändrande tid # 1. – 12 april 2020. Ur texten:

Det här har jag skrivit om flera gånger, att personer som uppehåller sig här illegalt nu kommer att skaffa sig bostad och mat på skattebetalarnas bekostnad genom att uttala orden “jag söker asyl”. Detta trots att de antingen aldrig registrerat sig här utan olagligt tagit sig in i landet, eller redan har fått sina asylansökningar prövade otaliga gånger. Det tycks ju gå att lämna in ansökningar hur många gånger som helst, man kan helt strunta i svensk utlänningslag och Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas beslut.

Ett lästips till, på sajten Kvartal

Klicka på textrutan för att läsa texten på sajten Kvartal.

Också här finns ordet ”ansvar” med, i den fråga som ställs i rubriken. Detta slitna, för dem som använder det utan att reflektera över vad det betyder, tomma ord. Texten är skriven av ”en visstidsanställd undersköterska på ett äldreboende i Stockholm som av rädsla för att bli av med jobbet inte vill gå ut med namn.” Det här är kanske det mest gripande i texten:

Det mest tröstlösa med arbetet är att det är så avhumaniserande. Våra ansikten är knappt synliga. En boende konstaterade knivskarpt: ”Ni ser konstiga ut i de där dräkterna.” Vi inte bara ser konstiga ut, vi låter konstigt också. Vi kan inte kommunicera kollegor emellan och det blir självklart ännu svårare med de boende.

Distanseringen påverkar kroppen som blir spänd och stum, ständigt i beredskap till reträtt i och med en ny hostattack från den sjuke. Hela registret för mänsklig kommunikation är satt ur spel.

Kommentar: Ingen.

 

© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.