Från den 1 juli 2009 är äntligen svenska officiellt språk i Sverige. Det märkliga faktum att svenska språket inte haft officiell status (vilket nationella språk har i andra länder), har nu, sent, mycket sent omsider rättats till och svenskan är officiellt språk i Sverige vid sidan av romani chib, meänkieli, samiska, jiddish och finska, de fem minoritetsspråken som hittills haft ”högre status” än svenskan. Grattis, Sverige, bättre sent än aldrig!
Nu kan man bara hoppas att undervisningen i svenska i skolor blir betydligt bättre och att krav på korrekt språkanvändning införs också bland journalister som är viktiga spridare av språket till folket. För som det nu är så är det bedrövligt. Bara en enda förmiddags mediekonsumtion inkluderande radio, tv och två morgontidningar innehåller mängder av grammatiska och uttalsmässiga fel. Det får mig att undra varför svenska journalister (och andra) inte bryr sig mer om att värna om sitt eget språk och varför de talar, skriver och betonar fel så ofta att det inte längre kan ses som ”undantagsvisa misstag i arbetet”? Här är två av många underligheter i förmiddagens medieskörd:
I Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga den 2 juli har man lyckats stava både det utländska namnet på en anställd och det finska företaget Rautaruukkis namn rätt men misslyckats med svenska Oskarström…
I Svenska Dagbladet förekom den här spretiga bildtexten, där det talas om att ”Margot Wallström anländer” (presens) till Sverige som ”tog” över (imperfekt). Antingen ”anlände” hon och Sverige ”tog” över, eller också ”anländer” hon och Sverige ”tar” över. Samma tempus i hela meningen, inte nutid och dåtid i samma mening!
Och i Aftonbladet 27 juni kunde man läsa:
Johan af Donner såg pressad ut när han, klädd i ljusblå pikettröja och beige byxor, i går gick in i häktessalen.
”Pikettröja”? Var det någon sorts poliströja han hade på sig? Journalister med svenska som modersmål vet inte skillnaden på ”pikétröja” och ”piketbil” utan talar om just ”pikettröja” och, inte sällan: ”pikébil”. Ska det vara så svårt att hålla reda på vad som är vad?
När misstag och felaktigheter liknande dem jag ovan tagit upp förekommer dagligen och stundligen blir språket utarmat och många – inte minst invandrare! – blir konfysa och vet inte vad som gäller. Nu är svenska Sveriges officiella språk vilket innebär att det ska användas korrekt i det offentliga Sverige, dit även media får räknas. Det i sin tur kräver en ordentlig uppryckning hos alla som talar och skriver offentligt, liksom att lärare i sfi (svenska för invandrare) är personer med svenska som modersmål och inte som nu ofta är fallet: personer med andra modersmål som lär ut en helt felaktig svenska såväl uttalsmässigt, skriftligt som grammatiskt.
Tips till medier som är ”bärare av språket”: anställ – eller ta in som konsulter – språkvårdare / korrekturläsare / språkcoacher. Håll kurser i svenska (!) då och då för skrivande och talande reportrar. Gå igenom, slumpmässigt, texter och tal då och då och diskutera språkliga fel och misstag så att det finns en chans för dem som begår dessa att lära sig vad som är språkligt rätt. Kräv mycket goda kunskaper i svenska vid anställning som journalist! Sveriges numera officiella språk bör inte tillåtas chansera ytterligare och det är bra om man t.ex. vet skillnaden på att ”ses” och att ”synas”, på ”var” och ”vart”, på ”han” och honom”, på ”de” och ”dem”… Och att det heter ”egentligen” och inte något annat.
Några tips på bra språklänkar:
SAOL (Svenska Akademiens Ordlista)
Språkrådet
Om svensk grammatik på Wikipedia