Jag lyssnade på Studio Ett i Sveriges Radios P1 den 29 oktober. Rubriken var missvisande: Fler gömda flyktingar i Sverige.
Samma sak handlade Debatt i SVT om den 3 november, med samma missvisande rubrik om ”gömda flyktingar”.
Rubrikerna är missvisande för att det faktiskt inte är ”flyktingar” som håller sig gömda utan – om rätt ska vara rätt – personer vars asylskäl prövats i flera instanser, ibland i flera omgångar, och där besluten har varit negativa varje gång. Det innebär att de asylsökande inte beviljas uppehållstillstånd och därmed också att de ska lämna Sverige efter tillämpning av den utlänningslag som riksdagen stiftat och godkänt. Bland dessa gömda finns också en okänd andel personer som aldrig ens sökt asyl utan tagit sig hit på olika sätt, bland annat på besöksvisering, och sedan stannar här, utan tillstånd.
En migga kommenterar fenomenet ”gömda illegala invandrare”, som faktiskt, vad man än tycker om termen, är den riktiga:
Jag förstår inte detta märkliga tal om att ”gömda” måste få permanent uppehållstillstånd (PUT) för att de annars ”går mot en säker död” (enligt riksdagsledamoten från Miljöpartiet i P1). Har någon verkligen skickats till döden? Varför skriver man inte om dessa fall i så fall?
Om det finns fall där personer, som utvisats från Sverige till sina hemländer och där sedan omedelbart dödats av de anledningar som de sökte asyl för, då borde det väl vara något som åtminstone någon enda journalist skulle vilja belysa! Varför känner en politiker från Miljöpartiet till att de flesta som avvisas går ”mot en säker död”, men inte jag och inte andra som dagligen jobbar med asylfrågor?
Kommentar: Ska vi ha en folkdomstol som står över alla andra instanser i asylprocessen? En domstol där folket – oavsett vad Migrationsverket och migrationsdomstolen och i vissa fall Migrationsöverdomstolen beslutat på grundval av gällande lag – ska kunna säga som riksdagsledamoten, tillika lagstiftaren, Bodil Ceballos, MP, att alla som fått avslag på sina asylansökningar ändå ska få stanna här? Är det då någon mening med att ha en asylprövning överhuvudtaget? Är det fri asylinvandring som förespråkas av bland andra Bodil Ceballos?
Finns det andra områden i samhället där vi också först ska ha kostsamma rättsliga prövningar och sedan ändå låta folkdomstolar bestämma? Kanske när det gäller tvångsomhändertagande av barn? Kanske när det gäller ekonomiska brott? OBS: det är ingen idé att vrida och vända mina ord och försöka få det till att jag jämför ekonomiska brott (pengar) med att söka asyl (människor som inte begått något brott). Jag förtydligar således – för undvikande av missförstånd – att jag enbart undrar över på vilka andra juridiska områden staten, enligt Bodil Ceballos logik, ska tillåta att man struntar i vad samma stats riksdag, myndigheter och legala domstolar har beslutat och bestämt och låta folkdomstolar vara överprövningsinstanser. Fast då uppstår dilemmat: vilka ska sitta i dem? Eller ska vi ha folkomröstningar på nätet?
För att i någon mån försöka återupprätta tilltron till och respekten för asylrätten så måste lagen följas. Den, som i olika instanser inte befunnits ha skäl att få asyl eller uppehållstillstånd, ska lämna landet. Inte stanna kvar illegalt. Den utlänningslag som riksdag och regering var eniga om för bara fyra år sedan, 2005 måste givetvis respekteras. Både av lagstiftare som Bodil Ceballos, av folket och av asylsökande.
Vi lever inte i en perfekt värld eller ens i ett perfekt land. Myndigheter och domstolar kan göra fel. Det kan sitta oskyldigt dömda i våra fängelser. Det kan omhändertas barn på felaktiga grunder. Det kan avvisas människor som egentligen borde ha fått stanna. Det kan få stanna människor som inte borde ha fått stanna. Och många som inte riktigt, men nästan, når upp till utlänningslagens kriterier för uppehållstillstånd kan ha hjärtskärande öden.
Ett helt säkert system går aldrig att skapa, men givetvis ska det ställas höga krav på en så rättssäker prövning som möjligt i alla juridiska sammanhang, inte minst i asylärenden. Här finns en hel del övrigt att önska och man ska protestera och göra vad man kan för att uppmärksamma ansvariga myndigheter på det när man anser att fel begåtts. Dock: när alla instanser har sagt sitt så måste ändå det lagakraftvunna avvisningsbeslutet följas. Så går det till i en rättsstat, åtminstone innan en folkdomstol införts.