Torsdagen den 28 mars pågick en onödig och tidsspillande debatt i riksdagens kammare. Det var när den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Christina Höj Larsen interpellerade mot justitie- och migrationsminister Morgan Johansson om Sveriges återtagandeavtal med Afghanistan. Jag undrade under hela debatten hur det kan komma sig att man håller på med sådana skådespel i Sveriges lagstiftande församling, varför det ens är tillåtet att ta upp en fråga som denna och använda dyrbar ministertid till att diskutera något som det inte finns någon som helst anledning att diskutera eftersom diskussionen är helt absurd. Varför jag tänker så, det kommer var och en som orkar lyssna på debatten eller läsa protokollet från densamma att förstå.

Här följer information om den här interpellationsdebatten med mina kommentarer. Jag föreslår och uppmanar den, som är intresserad och vill veta allt som sades, att själv tar del av det. Debatten är 22 minuter lång och kan ses på Riksdagens webb-tv och i slutet av det här inlägget finns också de skriftliga protokollet från debatten.

Ur Christina Höj Larsens interpellation:

I oktober 2016 tecknade Sverige avtal med Afghanistan om återtagande av människor som lever i Sverige och saknar asylskäl. Avtalet öppnar också för att ensamkommande barn ska kunna deporteras. Avtalet gällde i två år, och om avtalet inte sas upp en månad innan det löpte ut skulle det förlängas i ytterligare två år.

Kommentar:
1) Det behövs egentligen inga ”återtagandeavtal” mellan länder, alla länder ska enligt folkrätten alltid ta emot sina egna medborgare.Men en del länder har mer eller mindre satt i system att ”ta betalt” (i form av bistånd) för att göra det de redan är ålagda att alltid göra: ta in sina egna medborgare.

2) Nej det handlade inte om att ”deportera” någon, allra minst barn och det vet Höj Larsen mycket väl. Hon använder medvetet ord som just ”deportera” i stället för det i sammanhanget korrekt ”utvisa” för att det ska låta värre än det är, och hon vet också mycket väl att inga barn (=minderåriga) utvisas utan att det finns någon form av mottagande av dem. Längre ner finns länkar till texter om hur många som återsänds tas emot av familj och släkt på flygplatsen när de kommer tillbaka.

Ur Christina Höj Larsens interpellation:

Avtalet bygger på ett annat avtal mellan EU och Afghanistan som kom till dagarna före en stor givarkonferens. Under konferensen lovade EU motsvarande 10 miljarder kronor i bistånd till Afghanistan årligen under en fyraårsperiod. Läckta dokument till The Guardian visar att biståndet villkorats med avtalet om återtagande.

Kommentar:
Just det. Afghanistan idkar en sorts utpressning och EU-länderna går med på den. Egentligen borde inga EU-länder gå med på en sådan utpressning och helt enkelt återsända afghanska medborgare i enlighet med folkrätten, som är tvingande vad gäller att alla stater har ansvar för sina egna medborgare. Men nu har man valt att låta sig utpressas och undertecknat ett sådant avtal och då är det vad som gäller.

Ur Christina Höj Larsens interpellation:

Vänsterpartiet hade hoppats att regeringen tagit det ständigt försämrade säkerhetsläget på allvar och sagt upp avtalet före den 5 september 2018. Men man valde att inte göra det. Ingen utvärdering av avtalet och dess konsekvenser har redovisats. Troligen har ingen sådan utvärdering gjorts. Regeringen har därmed inte förklarat hur man ser på att omkring 85 procent av de som återvänder till Afghanistan tvingas fly igen.

Kommentar:
Bedömningen av vilka som ska beviljas asyl eller uppehållstillstånd görs av Migrationsverket och domstolar, en ordning som Vänsterpartiet självt varit helt med på. På det sättet är det alltså en myndighet och en domstol – inte politiker som låter sig påverkas av aktivister och egna känslor – som beslutar och dömer enligt gällande utlänningslag och sammantagen bedömning av varje enskild asylansökan. det vet Höj Larsen, hennes parti var som sagt helt ned på den ordning som tog ifrån politikerna det slutliga avgörandet i dessa frågor. Ändå tycks hon nu mena att politiker i regering och riksdag ska sätta sig över myndighets- och domstolsbeslut samt inget avtal (som, som sagt, inte ens egentligen ska behövas) för att hon anser att personerna som har lagakraftvunna beslut om att de inte får stanna, ändå ska få göra det!

Ur Christina Höj Larsens interpellation:

SvD skrev den 28 juni 2017 att Afghanistans flyktingminister Sayed Balkhi och vice flyktingminister Alema Alema vädjade till hela EU att stoppa av- och utvisningarna till Afghanistan. I samband med det skickade de ett brev till alla enskilda europeiska ambassader i Afghanistan med en vädjan om att inte skicka människor till Afghanistan.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:

  1. Har regeringen utvärderat avtalet med Afghanistan, och i så fall, på vilka grunder och vilka slutsatser kom man fram till?
  2. Avser ministern att ta några initiativ för att hörsamma den afghanska regeringens vädjan och stoppa av- och utvisningarna till Afghanistan?

Hela debatten med anledning av Christina Höj Larsens interpellation kan som sagt ses och höras på riksdagens egen webb-tv. Men här är några utdrag ur debatten för att påvisa det absurda i att en riksdagsledamot tar upp tid med en minister som hade kunnat göra viktiga saker i stället för att stå och svara på känslobaserade frågor och förklara för en riksdagsledamot att det inte är politiker i vare sig riksdag eller regering som avgör vilka som beviljas uppehållstillstånd.

Här följer ett antal utdrag ur debattprotokollet

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson i anförande 31:

Frågan är då var Christina Höj Larsen och Vänsterpartiet står i själva grundfrågan. För ungefär 15 år sedan förde vi över besluten om dessa frågor till domstolarna. Att domstolar skulle fatta de enskilda besluten var en reform som Vänsterpartiet drev och ville se. När nu domstolarna gör precis det jobbet vill inte Vänsterpartiet och Christina Höj Larsen följa domstolsbesluten. Ni driver fram en lagstiftning som ni sedan inte vill följa. Vad kallar man det?

Så kan man faktiskt inte göra. Har man väl sagt att det måste vara domstolar som beslutar detta därför att det blir mest rättssäkert kan man inte ta tillbaka den beslutanderätten till riksdagen igen. Då kommer vi att sitta i riksdagen, som man gjorde i Utlänningsnämnden förr, och politiskt bestämma vilka länders flyktingar vi ska bevilja uppehållstillstånd och inte.

Om man gör som Christina Höj Larsen – först driver fram en lagstiftning där domstolarna ska sköta detta, sedan inte accepterar domstolsutslagen och sedan ovanpå det vill riva upp återtagandeavtalet som gör att vi kan återförvisa dem som får nej – har man i praktiken övergett den reglerade asylinvandringen. I stället har man slagit in på vägen mot fri invandring. Det blir ju effekten: Om man inte kan genomföra avvisning av dem som får nej räcker det att du har kommit till Sverige, för sedan spelar det ingen roll om domstolarna säger ja eller nej. Oavsett vad de säger blir du kvar i Sverige. Därmed har vi inte längre någon reglerad asylinvandring utan bara ett slags fri invandring – just från Afghanistan.

Det är också en fråga jag vill ställa till Christina Höj Larsen: Menar hon att vi ska singla ut just Afghanistan som ett land där politiken ska ta över, där det är vi som ska bestämma hur säkerhetsbedömningarna ska göras? Är Afghanistan det enda land hon menar att vi ska singla ut, eller är det också andra länder?

Christina Höj Larsen i anförande 32:

Statsrådet säger här att Afghanistan inte har sagt upp avtalet. Det är helt sant. Vi vet att påtryckningen gentemot Afghanistan har handlat om bistånd. Avtalet är knutet till bistånd. Säger Afghanistan upp avtalet kommer de att förlora viktigt bistånd som de behöver i sin vardag och i sitt återuppbyggande i en situation där allting blir mycket värre.

Morgan Johansson i anförande 33:

Om Afghanistans regering vill säga upp avtalet får de göra det. Det står dem helt fritt. Samtidigt finns det ett folkrättsligt åtagande att alltid, i alla lägen, vara beredd att ta emot sina egna medborgare. Det gäller för alla, alldeles oavsett om vi har avtal eller inte. Avtalet syftar till att i de fall vi behöver göra återtaganden ska dessa ske i så rättssäkra och bra former som möjligt.
———-
Christina Höj Larsen säger att det inte är en fråga om reglerad invandring. Jo, herr ålderspresident, det är precis vad det är. Detta är en fråga om reglerad invandring kontra fri invandring. Om man inte klarar av att stå upp för ett nej om det blir avslag på en asylansökan har vi i praktiken infört fri invandring.

Det är också det som är problemet med Vänsterpartiets position i den här debatten. Ni har varit med och drivit fram en reform som innebär att besluten i de enskilda fallen ska hänföras till domstolarna. Christina Höj Larsen frågar mig vad jag vet om huruvida det finns internflyktingalternativ och hur säkerhetsläget är, men det är ju inte jag som fattar de besluten. Efter den lagstiftning som Vänsterpartiet har varit med om att driva igenom är det domstolarna som fattar de besluten. Det måste man respektera.

I ena andetaget säger hon att domstolarna ska fatta dessa beslut, eftersom hon var med om att driva fram detta. I nästa andetag säger hon: fast inte just när det gäller Afghanistan. Där ska politikerna bestämma om det finns internflyktingalternativ eller inte och lägga sig i domstolarnas handläggning. I tredje andetaget säger hon: Och skulle det ändå bli ett nej ska vi riva upp avtalet så att vi ändå inte kan återförvisa dem som får ett nej. Detta är ingenting annat, herr ålderspresident, än att i praktiken införa fri invandring från Afghanistan. Det är inte jag beredd att medverka till, men det är så systemet ser ut.
———-
En annan väg skulle innebära att politiken tar tillbaka de här besluten och att vi i praktiken inför fri invandring från Afghanistan, och det vill jag inte ha.

Christina Höj Larsen i anförande 34:

Unga män som aldrig tidigare har levt i Afghanistan har mycket små möjligheter att klara sig där förutom om de ansluter sig till de stridande.

Det här är verkligheten. Det handlar inte om att vi vill ha fri invandring. Det handlar om att vi vill att Sverige ska leva upp till de skyldigheter som vi har påtagit oss. När vi i avtalet säger att vi inte ska utvisa någon till sådana situationer som jag nämnde förväntar jag mig att det är det vi gör. Det är det som frågan handlar om i dag.

Morgan Johansson i anförande 35:

Regeringen tänker naturligtvis följa den lag som finns och som Vänsterpartiet självt har varit med om att driva igenom, det vill säga att det är domstolar som fattar beslut i enskilda fall. Ser man att det finns ett skyddsbehov för en person ger man också asyl. Men om man säger att det inte finns något skyddsbehov – och det är domstolarna som gör bedömningen när det gäller internflyktingalternativ eller andra förhållanden – kommer man i stället att ge avslag. Om man ger avslag måste det också vara möjligt för myndigheterna att rent praktiskt se till att vederbörande kan åka tillbaka. Gör man inte det, om det inte finns några möjligheter till återanvisning hamnar vi precis i situationen att det blir något slags fri invandring. Har du väl kommit till Sverige spelar det ingen roll om du får ett ja eller nej eller vad domstolarna än säger då det inte finns någon praktisk möjlighet att verkställa avvisningarna.
———-
Jag förstår mig faktiskt inte på Vänsterpartiets position. I ena andetaget säger man att det är domstolarna som ska bestämma. I andra andetaget säger man att det inte ska gälla just Afghanistan, för då ska Vänsterpartiet bestämma vad som ska gälla och inte gälla. Sedan, i tredje andetaget, säger man att det inte ska gå att återvisa till Afghanistan även om det blir ett nej. Då har man, herr ålderspresident, infört fri invandring från Afghanistan. Det kommer jag inte att stå för. 

Kommentar: Alla som har tittat på webbsändningen eller läst protokollet (länk nedan) kan nu tänka själva på vad det är en del politiker i den alldeles för stora riksdagen ägnar sin tid åt. Som Morgan Johansson helt korrekt påpekar:

I ena andetaget säger man att det är domstolarna som ska bestämma. I andra andetaget säger man att det inte ska gälla just Afghanistan, för då ska Vänsterpartiet bestämma vad som ska gälla och inte gälla. Sedan, i tredje andetaget, säger man att det inte ska gå att återvisa till Afghanistan även om det blir ett nej. Då har man infört fri invandring från Afghanistan.

Klicka på textrutan för att ladda ner hela protokollet i pdf-format.

Efter debatten i riksdagen har nu aktivisterna i gruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! (som var de som lobbat om återtagandeavtalet och fått Vänsterpartiet att agera) skrivit en text med rubriken Morgan: Visst har flyktingministern vädjat om stopp för utvisningarna! Förutom att rubriken är lite märklig eftersom man satt kolon efter ministerns namn och inte ens haft artigheten att skriva ut hela namnet (är de verkligen ”Morgan” med justitie- och migrationsministern?) så är texten lite rörig och dessutom ”glidande”.  Bland annat har de lagt ut en bild av ett meddelande som sägs vara daterat 3 oktober 2018 men som avsändare står ”Vimla” (!?) och menar att det var ett meddelande från Sveriges ambassad i Kabul. Aktivistgruppen skriver:

Vad gäller vädjan om att inte verkställa utvisningar så fick vi in en sådan från från Afghanistans utrikesdepartement den 3 oktober 2018. Där bad de oss att upphöra med verkställande av utvisningsbeslut fram till parlamentsvalet 20 oktober (se bild). 

Jaha. Och på vilket sätt har detta någon betydelse för en debatt om utvisningar av afghaner i mars 2019? Om det kom en vädjan om att under drygt två veckor, mellan 3 och 20 oktober 2018, inte verkställa utvisningar av afghanska medborgare som inte har rätt att stanna i Sverige, så är det ju den begäran idag sedan länge överspelad!

Dessutom kan ett land enligt internationell folkrätt inte vägra ta emot sina egna medborgare, oavsett om det finns återtagandeavtal eller inte, det måste aktivisterna liksom också Christina Höj Larsen, Vänsterpartiet känna till.

Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!-gruppen avslutar sitt pressmeddelande så här:

Det står alldeles klart att Afghanistan inte är positivt inställt till att ta emot tvångsutvisade flyktingar. Det förefaller egendomligt att vår minister skulle vara ovetande om detta. Om inte annat borde han underrättats från UD. 

 Vad de vill säga med det är också rörigt. Det är inte Sveriges sak att ta hänsyn till om ett land är ”positivt inställt” till att ta emot sina medborgare eller inte. Dessutom är det fel att tala om dem som ”flyktingar” eftersom de sökte asyl men inte ansågs ha asyl- eller skyddsskäl varför de alltså inte kan benämnas ”flyktingar”. Huruvida ministern är ovetande om att Afghanistan inte är positivt inställt till att ta emot sina egna medborgare eller inte har ingen betydelse i hanteringen av de personer som fått avslag enligt den icke politiska rättsliga procedur som tillämpas: man ansöker om asyl eller uppehållstillstånd hos Migrationsverket, blir det avslag kan man överklaga till migrationsdomstol. Blir det avslag även där ska man lämna landet. Ministrar och riksdagsledamöter har inget med processen att göra. Det vet aktivisterna och riksdagsledamoten som fört deras talan i debatten med justitieministern mycket väl.

Hur länge dessa aktivister och en del riksdagsledamöter (som inte ska driva fall som gäller en viss grupp asylsökande som fått den prövning som är lika för alla som söker asyl i Sverige) ska hålla på med detta spektakel kan man undra. De gör med skada än nytta och deras agerande drabbar också afghanerna som för länge sedan kunde ha rest hem i stället för att hållas mer eller mindre dinglande här med falska förhoppningar som ingjuts i dem av aktivisterna. Det är inte et humant agerande, de borde istället ha hjälpt männen att acceptera och respektera svensk lag och sett till att de lämnade Sverige som inte gett dem tillstånd att vistas här.

Några texter om mottagandet av minderåriga och andra som utvisats till Afghanistan:

•  Migrationsverkets återvändandesambandsman i Kabul, Kjell-Terje Torvik: ”Det jag har sett hittills visar att det går att återvända till Afghanistan. – 8 mars 2017. Ur texten:

Enligt Kjell-Terje Torvik finns det ett bra mottagande för unga vuxna afghaner som återvänder under den första tiden.

– Vid behov blir de hämtade på flygplatsen av International Organization for Migration, IOM, och körs till ett boende med 100 platser där de kan vara de första två veckorna. Sedan får de möjlighet att träffa en handledare som hjälper dem att ordna bostad och arbete. Det är svårt att få avlönade jobb, så ofta handlar det om att starta en liten rörelse. Dessutom finns det en grupp unga återvändare som reser vidare till sina familjer i Iran.

•  ”De allra flesta utvisade afghaner möts av sina familjer, vårt mottagningscenter i Kabul står tomt.” – 31 augusti 2017. Ur texten:

Terje Torvik, Migrationsverkets utsände i Afghanistan, befinner sig sedan länge i Kabul. När han intervjuas säger han så här:

De som möter på flygplatsen och som hanterar de här olika stödprogrammen säger att de flesta som anländer från Europa till Afghanistan, hämtas av sina familjer. En indikation på det är att mottagningscentret i Kabul, där man har möjlighet att vistas i två veckor, står tomt.  Det finns hundra bäddar och det är väldigt, väldigt få som behöver det. De afghaner som jobbar där säger själva att i princip alla som anländer från Europa hämtas av sina familjer. Det måste inte vara mamma eller pappa, det kan vara kusiner eller morbröder, farbröder

•  Val 2018. Det finns enligt Terje Torvik en mur av motvilja mot att ens tänka på ett nytt liv i Afghanistan hos många asylsökande. Och ofta förstärker de sökandes nätverk i Sverige dessa tankar. – 5 juli 2018. Ur texten:

Terje Torvik säger också att han förstår de många unga afghaner som inte vill resa till Afghanistan, men många måste trots allt göra det om de inte bedöms ha skyddsbehov.

Jag är inte naiv, det är inte lätt att återvända. Men de flesta kan etablera sig som entreprenörer. Det råder brist på exempelvis elektriker, plåtslagare, snickare, bilmekaniker, kockar, personer som talar engelska och it-tekniker.

© denna sajt. Vid ev citat ur texten, vänligen länka till originalinlägget.