En migga med lång erfarenhet på asyl- och migrationsområdet och stort samhällsintresse och som har skrivit otaliga texter här på bloggen genom åren, har nu också skrivit en text som innehåller information och råd till Alliansen efter valet:

I Sverige skiftade vi fokus från asyl- och bidragsinvandring till arbetskraftsinvandring för knappt två år sedan, och på papperet kom försörjningslinjen för några månader sedan. Och jag är fullt och fast övertygad om att det är precis här som skon klämmer.

Bite the bullet – några råd från golvet till Alliansen

Ni kan trösta er med att utvecklingen var ofrånkomlig – om min arbetshypotes stämmer. Igår var, i det stora hela, Dag Ett i omdaningsprocessen, när ni gick från borgerlig parentes till borgerlig utveckling. Er tidigare mandatperiod när ni,
för att nämna migration, införde arbetskraftsinvandring och började nosa på försörjnings- kravet, vara bara preludierna.

De flesta historiker är eniga om att 1900-talets europeiska historia främst handlade om ett inbördeskrig i tre akter: första världskriget som började redan 1890 med ordentliga upp- rustningar, därefter uppföljaren andra världskriget, och sist det kalla kriget som slutade med Berlinmurens fall. Jag hoppas att historiker om tjugo år, när de ser till den europeiska politikens innehåll, kommer att tala om en cykel som också tog hundra år och var i fyra akter: den liberala guldåldern som fick sitt slut sommaren 1914, mellankrigstiden när de extrema rörelserna i form av nazism, fascism och kommunism såg dagens ljus, kalla krigets efterkrigstid som blev socialdemokratins storhetstid, och återinförandet 1990 – 2020 av den liberala ordning som hade rått hundra år tidigare.

Socialdemokratin hade nog varit en god idé för européer – om den hade inneburit hållbar utveckling och vi hade nöjt oss med att livsstilen i det stora hela ska bestämmas kollektivt. Att kollektiv välfärd skapas i första hand och att tillväxten ska komma ur den istället för att tillväxten skapas genom individuella insatser och att ”välfärden” kan njuta av dess frukter som det liberala budskapet lyder, kan ju klart tyckas som hårklyverier, och att det inte spelar någon större roll om alla politiker ägnar sig åt att trängas i mitten. Hela ekvationen med individuella rättigheter och skyldigheter kontra kollektiva sådana försvinner lätt i procenttal. Den ekonomiska skillnaden i det här synsättet kan inte heller mätas inomeuropeiskt i modern tid eftersom socialdemokratiskt styre – tills nu – varit regel och borgerligt styre varit undantag. Däremot kan vi mäta det mellan USA och de EU-stater som fanns före 2004, under bara de senaste åren. De fyra största och viktigaste medlemsstaterna Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien måste öka sin nationalinkomst per capita (källa OECD) med 38 % för att komma ikapp kusinerna på andra sidan Atlanten. I grund och botten samma grundbegrepp, ungefär samma verklighetsuppfattning, men en skillnad i levnadsstandard och finansiellt utrymme som är pinsam att nämna. Mer pengar gör den individuella friheten större och att välfärden kan finansieras till en lägre procentuell andel.

Förändringsprocessen ute i de andra gamla EU-staterna har nu pågått i tjugo års tid – liberala och kristdemokratiska partier har också de kämpat mot att kunna viktas mot stora socialdemokratiska partier. Vi närmar oss något som kan liknas vid jämvikt mellan social- demokrati och borgerlighet: Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien har i detta nu högerregeringar med eller utan vacklande majoritet.

Finanskrisen var på så sätt nästan bra – det som kom upp till ytan var grekiska vänsterpolitiker som var bekymrade över att de inte längre kunde ge extra lön till dem som behagade komma till jobbet, eller fokus på den franska vänster som just nu kämpar för att få gå i pension före fyllda 60 och bara behöva jobba 35 timmar i veckan.

Att individuell frihet ger bättre avkastning än kollektiva lösningar är så statistiskt säkerställt att jag bara blir irriterad på de politiker som antingen förnekar det eller helt sonika inte känner till det. Så det är väl inte att bli förvånad över att det fortfarande inte är politiskt korrekt i Sverige att ange att den individuella ordningen med liberalism inte bara förutsätter individuella rättigheter, den förutsätter också individuella skyldigheter. Det socialdemokratiska arvet vilar tungt även på liberaler.

Politiska omdaningsprocesser gör ont. De som tittar fram under filten säger att ”jag är nöjd” eller ”det här var ett dåligt förslag” eller ”det känns nytt och otryggt, jag stannar där jag är” eller ”det här visste jag hela tiden” eller ”oj då, det här hade jag ingen aning om” eller ”här har jag gått och knutit näven i fickan alla år, nu ska jag banne mig protestera”.

Så varför, när vi i Europa har en omdaningsprocess från socialdemokrati tillbaka till liberalism, uppstår partier som rider på ”invandringskortet”?

Försök nu inte komma med ”historia” eller ”nationalism” eller ”arvet från världskrigen” eller att någon sådan modell är Den Enda Förklaringen – det är ungefär lika smart som att döma ut USA efter vad som hände i sydstaterna för 40 år sedan. EU-staterna är i ekonomiska termer lika globaliserade som USA. Ni kan istället lamentera över följande lilla arbetshypotes – de partier som rider på invandringskortet har alla uppstått i länder med utbrett socialdemokratiskt styre och i takt med de borgerligas tvekamp med denna politik. Och inte ens detta blir hela förklaringen. Däremot är det en jäkligt bra utgångspunkt för en hypotes, eftersom de som ridit på Invandringskortet har uppstått i samma takt som högern gått i klinch med socialdemokratin och fått vågen att hamna i jämvikt.

En dansk forskare vid namn Hansen pekade nyligen, apropå Sverigedemokraterna, på ett litet fenomen: att det aldrig kom fram något Miljöparti i Danmark. Anledningen var att alla de etablerade partierna hade och har miljötänk, det fanns liksom ingen grogrund. Och missnöjespartier med fokus på invandring är närmast ett okänt begrepp i anglosaxiska länder, med eller utan socialdemokratiskt styre: Storbritannien, Kanada, Australien, USA är så gott som helt befriade från invandringskortet. Det beror på att dessa länder aldrig vikit från en arbets- och försörjningslinje som bas i personalförsörjningen utrikes ifrån. Spanien är ett annat bra exempel på ett land som ”klarat sig” – Spanien har länge haft ett system med öppna dörrar för driftiga arbetskraftsinvandrare från Sydamerika, som också gått rakt in i den positiva balansen. Det är inte möjligt att få gehör för system med uppehållstillstånd i USA genom exemplet: ”Här vill jag bo för det är så fattigt i mitt hemland, så ni försörjer mig och ger mig utbildning, och så kan jag ta ett jobb om fem eller sju år – och förresten, ni får under tiden försörja hela min familj också. Min oklara identitet ska ni också bortse från, för jag tappade passet vid Ellis Island”.

Medborgarskapet i dessa länder blir också en belöning som kommer när individers rättigheter överensstämt med deras skyldigheter. I de socialdemokratiska EU-stater där det finns missnöjespartier har det istället närmast varit ett axiom att bygga invandringen på asylproceduren med följande anhöriginvandring, att fylla förorterna med bidragsförsörjda. Inga krav, inget tänk om rättigheter kontra skyldigheter. Det har ju till och med varit fult i vissa EU-stater att ens nämna arbetskraftsinvandring – i Sverige stod ju som bekant socialdemokratin och fackföreningsrörelsen länge emot en sådan ordning. En del EU-stater har inte ens haft återvändandearbete – en person som fått avslag på sin asylansökan får helt enkelt gå kvar och drälla.

I Sverige skiftade vi fokus från asyl- och bidragsinvandring till arbetskraftsinvandring för knappt två år sedan, och på papperet kom försörjningslinjen för några månader sedan. Och jag är fullt och fast övertygad om att det är precis här som skon klämmer.

Folk är inte dummare än att de ser hur det gamla systemet leder till bidragsförsörjda, att det hela ser ut som att den offentliga sektorn i själva verket är universell. Det är det här de reagerar mot, inte mot dem som jobbar och försörjer sig från dag ett.

Så tala inte längre i sådana ordalag att folk tror att asyl – med påföljande anhöriginvandring har med personalförsörjning eller ”global migration” att göra. Herre Gud, har inte resultatet av arbetskraftsinvandringen gett er alla svar ni behöver? Några få procent av arbetskraftsinvandrarna kommer från det spåret. Resten måste först utbildas och försörjas för att kunna ge ett tillskott till utvecklingen. De asylsökande är ett resultat av att Sverige, liksom alla andra europeiska länder, är konventionsbundna – av våra egna europeiska konventioner nota bene – och arbetskraftsinvandrarna hämtas från den medel- och överklass, de akademiker och yrkesutbildade, som finns i övermått i exempelvis Indien och Brasilien och som inte kommer på tanken att börja sina internationella karriärer sittande i en roddbåt på Medelhavet eller på ett lastbilsflak genom Östeuropa.

När ni hädanefter vill tala om de positiva strömmarna och peka på exempel, åk inte till Migrationsverkets mottagningsenheter: åk till Arlandas utrikeshall istället. Tala inte om hur fattigt det är i många länder – vi har som bekant ett internationellt arbete och ett utrikesbistånd för detta – utan peka istället på utbildningssystemen i de länder där ”rekryteringen” bör ske. Använd gärna den kommande mandatperioden till att göra försörjningskravet till ett riktigt försörjningskrav – nu är det bara några ord på ett papper som endast berör några få procent och dessutom inte omfattar några anhöriga alls. Era urvattnade försörjningskrav gäller som bekant bara anknytningspersonerna, de anhöriga i sig är lika bidragsförsörjda som tidigare.

Och med tanke på hur korkat Sverigedemokraternas partiprogram är – de får till att börja med inte sin budget att gå ihop – så borde ni förstå att folk inte har röstat för Sverigedemokraterna, de har röstat mot er. Och vill ni dra ut på lidandet så ska ni givetvis falla tillbaka in i den vänsterretorik som ser allt individuellt – rättigheter och skyldigheter – ut att vara djävulens påfund som istället ska lösas med en offentlig sektor där alla, oavsett var de kommer från, är garanterade försörjning. Helst utan krav.

© Denna blogg!