Klicka på text- och bildrutan för att läsa hela artikeln.
I sin artikel på Svenska Dagbladets ledarsida den 28 juni skriver Anna Charlotta klokt och insiktsfullt och utifrån egen erfarenhet om det viktiga i ”tyst diplomati” när det gäller att förhandla med terrorister och andra som kidnappat svenska medborgare för att få dessa personer frisläppta. Hon var själv involverad som pressekreterare hos dåvarande utrikesminister Carl Bildt, när tyst diplomati utövades för att få Martin Schibbye och Johan Persson fria och ut ur fängelset i Addis Abeba. Om den hätska stämning som stundtals rådde och misstänkliggörandet av Carl Bildt.
Men med andras bästa för sina ögon kan man inte gå sådan kritik till mötes. Nu får andra utstå liknande kritik för att inte vilja eller kunna svara på frågor om Gustafsson.
Anna Charlotta Johansson skriver vidare:
Tyst diplomati betyder inte att regeringen och diplomater är tysta, tvärtom. Det betyder att det som sägs och görs inte kan berättas, med risk för att situationen för de fängslade eller deras cellgrannar förvärras.
Under processen med att försöka få Schibbye och Persson fria var det en handfull journalister som inte kunde förstå denna grundläggande princip. Personer som ansåg sig veta bättre än de verkligt insatta och som krävde information, helst detaljerad sådan. De insinuerade gång på gång att Carl Bildt ville dölja saker. Med sådana vänner behöver de fängslade inga ovänner.
Det är märkligt hur okänsliga en del journalister är i sin hysteriska strävan att få ett scoop – en del kan praktiskt taget gå över lik och har inte ett uns medkänsla eller förståelse vare sig för de drabbade, deras familjer eller för dem som på olika sätt försöker rädda människor undan fruktansvärda öden. Jag skrev om det ett antal gånger med början för snart 12 år sedan och då handlade det om en annan person som blivit fängslad i Eritrea och som fortfarande är fängslad, om han lever: Dawit Isaak.
Här är några av mina texter i ämnet:
• Mediehysteri – 23 november 2005. Ur texten:
”Dawit Isaak fri!” stod att läsa, fanns att höra och att se i alla medier häromdagen. Innan man hunnit blinka hade alla möjliga och omöjliga inblandade och utanförstående kommenterat, jublat, firat. Dawit Isaaks fru och hans stödperson Leif Öbrink satt i morgonsoffor och det fanns intervjuer med de små barnen som var överlyckliga över att pappa nu ska komma hem.
Två dagar senare gick luften ur alltihop. Då började först vaga, sedan starkare rykten nå oss: ”Dawit Isaak är inte alls frigiven, han är bara ute för läkarundersökningar. Han ska tillbaka till fängelset igen”.
Jag kan inte undgå att känna en svag men gnagande känsla av oro för att den svenska massmediehysterin kan ha bidragit till att det hela slutade så här. Svenska journalister har visat en klumpighet och ett nästintill totalt oförstående för att situationen i ett land som Eritrea inte på ljusår kan jämföras med den i Sverige. Journalister har trumpetat ut tankar och teorier som kanske kan ha retat eller irriterat regeringen i Eritrea, kanske skrämt den och fått den att fundera hur mycket Dawit Isaks frisläppande till ett land som Sverige kan skada den. Regeringen har förstått att medierna kommer att formligen kasta sig över Dawit Isaak som hungriga vargar och slita honom i stycken när han landar på svensk mark, och det Dawit Isaak då berättar om sina fyra år i eritreanskt fängelse är knappast ”god reklam” för landet. Alltså tar man tillbaka honom till fängelset, och nu kan vi bara drömma om att han någonsin ska komma ut.
• Svensk beskäftighet och brist på ”kulturkompetens” har förstört för Dawit Isaak – 27 maj 2009. Ur texten:
Nu har en svensk journalist, Donald Boström, intervjuat Eritreas presidentoch vi har alla fått veta att chansen att den fängslade eritreanske och svenske medborgaren Dawit Iaak ska släppas fri i princip är lika med noll. ”Afwerki lämnade inget utrymme för kompromisser eller någon öppning i frågan om Dawit Isaak”, säger Donald Boström i tidningen Journalisten. Mig förvånar detta inte alls.
Det är sorgligt att man inte lär sig något i Sverige, hur mångkulturellt landet än blir! Att tro att kampanjer och krav på ett land som Eritrea skulle göra att de lämnar ut en av sina egna medborgare (det är enbart som eritrean han ses i Eritrea) bara för att lilla självgoda Sverige vill det, är så naivt att det är pinsamt. Eventuellt, kanske, möjligen hade Dawit Isaak varit ute för länge sedan och kanske t.o.m. i Sverige hos sin fru och sina barn, om alltså inte självgoda och beskäftiga svenskar hade gått på som ångvältar.
• ”Så här hade jag gjort”. En bloggläsare skriver om Dawit Isaak. – 31 maj 2009. Ur texten:
Men nu till saken, hur skulle jag ha gjort för att försöka få Dawit Isaak fri?
* Jag hade vänt mig till de länder som står Eritrea närmast och sagt att biståndet till dessa stater skulle övervägas att dras in så länge Dawit Isaak var f’ängslad. Inte till Eritrea självt alltså. Sådana hot har visat sig verkningslösa mot Eritrea innan.
* Jag hade skickat belevade och kunniga diplomater som skulle lockat med humanitära projekt som skulle gett landet goodwill. Vaccinationer, läkemedel etc. Om de bara släppte Dawit Isaak.
* Och jag hade naturligtvis översatt och läst allt Dawit Isaak skrev under sin tid som journalist i Eritrea. Vet du om något han skrivit?
• Svenska medier fortsätter agera för Dawit Isaak – 23 september 2009. Ur texten:
Mariam Sherefay (S) sa samma sak som jag i programmet Babel i SVT2 den 23 september, om att mediekampanjerna skadat och försvårat möjligheten att få ut Dawit Isaak ur fängelset i Eritrea. Björn Wiman, Expressen, talar i samma inslag om att det skulle handla om att Dawit Isaak ”är svart” och att om Svante Weyler skulle ha gripits så skulle UD ha fått ut honom för länge sedan (för att han är vit). Ett otroligt märkligt resonemang som är helt felaktigt. Björn Wiman väljer att helt glömma bort att Dawit Isaak i Eritrea (där alla är svarta…) ses enbart som eritreansk medborgare och inte alls som svensk, vilket är helt korrekt och följer lagar och internationella konventioner. Information om detta finns mycket lättillgängligt på UD:s hemsidor, bland annat.
• Sverige är inte Guds ställföreträdare på jorden (om Dawit Isaak) – 24 september 2009. Ur texten:
Jag har otaliga gånger skrivit om det förödande i dessa stora mediekampanjer och den trotsiga och ”uppkäftiga” attityd som kulturinkompetenta svenska medierepresentanter uppvisar. De verkar mer önska framhålla sig själva och sin ”godhet” än att Dawit Isaak ska bli fri.
• Om mediernas självgoda kampanj för Dawit Isaak – och deras ansvarslösa agerande mot nordkoreanerna – 21 november 2009. Ur texten:
Riksdagsledamöter ställs mot väggen av tidningarna som uppfordrande frågar: ”Vad har du gjort för Dawit Isaak???”, som om det vore svenska riksdagsledamöters skyldighet eller uppgift att ”göra något” för en person som valt sin väg i livet själv och som, trots att han fick skydd i Sverige för att han absolut inte kunde leva i Eritrea, lämnade landet och sin familj och reste tillbaka.
Det har blivit en enorm sak av detta, där journalister och akademiledamöter och andra får känna sig goda och engagerade för att de ”gör” något. Trots att det inte alls är otroligt att det kan vara dessa ivriga och obetänksamma svenska mediemänniskors agerande som bär skulden till att Dawit Isaak fortfarande sitter där han sitter. Om han inte redan är död.
• Tar svenska medier något som helst ansvar för att de kan ha förstört chanserna för Dawit Isaak att någonsin släppas fri? – 21 september 2011. Ur texten:
Visst är det bra att många engagerar sig och bryr sig. Men gör man det i ett så här svårt och känsligt fall, då är det ens förbannade skyldighet att skaffa sig kännedom om alla delar i fallet och inte minst om landet Eritrea: hur en sådan diktatur fungerar, vilka vägar som kan vara framkomliga och vad som definitivt inte fungerar. Det har svenskarna inte gjort. De har ådagalagt noll kulturell kompetens. Tvärtom så har de kört på i sin helsvenska stil på ett sätt som gjort att president Afewerki redan för många år sedan helt stängt alla dörrar mot Sverige och allt vad svenskar heter. Senast i går (22 september) visade han det med all önskvärd tydlighet i New York mot Fredrik Reinfeldt. Bl.a. Expressen skriver om det i artikeln Diktatorn flyr – vägrar svara Expressens frågor om Dawit Isaak.
• Dawit Isaaks barn bekräftar min kritik av svenska mediers självgoda kampanj – 19 oktober 2011. Ur texten:
Dawit Isaaks barn sågar rörelsen i en intervju med SvD, under rubriken Dawit Isaaks familj berättar för första gången. Bland annat:
Det är Free Dawit Isaak-rörelsens fel att deras pappa fortfarande är fängslad. Det säger Dawit Isaaks barn, 18-åriga tvillingarna Bethlehem och Yorun, som sågar den massiva kampanj som försöker få den svensk-eritreanska journalisten fri.
Och i texten framgår också att:
Familjen hävdar att de som kämpar för Dawit egentligen slåss för egna intressen, som kändisskap, egna karriärer, politik och uppmärksamhet vid prisutdelningar.
Notera att en del länkar (till exempel till sajten Newsmill) kanske inte längre fungerar. Men de flesta länkarna också i de äldre inläggen är fortfarande aktuella.
Bidrag för fortsatt researchande och skrivande tas tacksamt emot.
