Läs gärna dessa texter först:
Mediehysteri – 23 november 2005 (för nästan sex år sedan)
Svensk beskäftighet och brist på ”kulturkompetens” har förstört för Dawit Isaak – 27 maj 2009 (för 2,5 år sedan)
Sverige är inte Guds ställföreträdare på jorden (om Dawit Isaak) – 24 september 2009 (för två år sedan)
Om mediernas självgoda kampanj för Dawit Isaak – och deras ansvarslösa agerande mot nordkoreanerna – 21 november 2009 (för nästan två år sedan)
Idag är det tio år sedan eritreanen Dawit Isaak fängslades och låstes in utan rättegång och på oklara grunder i sitt hemland Eritrea. Ett fruktansvärt öde som han delar med andra i samma land och i andra diktaturer; han är långtifrån den enda.
Under många av dessa tio år har svenska medier (och riksdagsledamöter m.fl.) skrivit och talat och kampanjat och manifesterat om och för denne man. Hans öde är fruktansvärt, omänskligt, grymt och oacceptabelt. Att det belyses är både rätt och viktigt ur många aspekter, inte minst den humanitära. Svenska journalister har säkert menat väl, men de har också velat synas själva och, en passant, framhålla sig själva som goda och ombryende rättvisekämpar. De har hängt upp sig på att Dawit Isaak förutom eritreanskt medborgarskap har svenskt dito, och de har på den grunden lagt ner allt krut på att föra fram hans sak. Andra (inte bara journalister!) som drabbats av liknande öden, har inte stått på de goda svenska journalisternas agenda.
På CPJ:s (Committee to Protect Journalists) sajt kan man läsa ett välskrivet och sansat inlägg under rubriken EU resolution urges Eritrea to free long-jailed journalists. Där talas också om ” the arrests of 11 independent journalists” – de andra tio har svenska medier aldrig brytt sig om… De passar inte in i deras utstakade godhetsdramaturgi där en mycket viktig del i det hela är, att ständigt tala om den svenske journalisten Dawit Isaak. Det är det faktum att Dawit Isaak har svenskt medborgarskap som gör att svenskar bryr sig, inget annat. Det är åtminstone så det ter sig, särskilt för alla dem som läser och följer andra än svenska medier. Att han har eritreanskt medborgarskap och enligt folkrättsliga konventioner och lagar räknas enbart som eritrean i sitt hemland, dit han frivilligt återvänt efter att ha fått skydd i Sverige, det låtsas journalister och andra hjälpare helst inte om. Det passar inte heller in i den mall som medierna bestämt sig för att gå efter.
Visst är det bra att många engagerar sig och bryr sig. Men gör man det i ett så här svårt och känsligt fall, då är det ens förbannade skyldighet att skaffa sig kännedom om alla delar i fallet och inte minst om landet Eritrea: hur en sådan diktatur fungerar, vilka vägar som kan vara framkomliga och vad som definitivt inte fungerar. Det har svenskarna inte gjort. De har ådagalagt noll kulturell kompetens. Tvärtom så har de kört på i sin helsvenska stil på ett sätt som gjort att president Afewerki redan för många år sedan helt stängt alla dörrar mot Sverige och allt vad svenskar heter. Senast i går (22 september) visade han det med all önskvärd tydlighet i New York mot Fredrik Reinfeldt. Bl.a. Expressen skriver om det i artikeln Diktatorn flyr – vägrar svara Expressens frågor om Dawit Isaak.
På grund av okunskap och total okänslighet har svenska medier och andra inblandade med stor sannolikhet förstört chanserna för Dawit Isaak att någonsin komma levande ur sitt helvete. Inte minst det klantiga agerandet när svenskarna inte kunde vänta tills Dawit Isaak hade hunnit ut ur Eritrea 2005, utan var tvungna att basunera ut det medan han var kvar i landet, vilket med mycket stor sannolikhet ledde till att han låstes in igen. Tar de, som då agerade så sensationslystet att de inte kunde vänta en dag eller två med att berätta att Dawit Isaak släppts ur fängelset, något ansvar alls för vad de gjorde? Givetvis inte. Men att skylla på Bildt och Reinfeldt och deras föregångare, det drar man sig inte för. Svenska journalisters tankar om vad ett litet land som Sverige, som retat upp Eritreas president rejält, ska kunna göra, är helt orealistiska. de kanske rentav anser att Sverige borde sända militära trupper för att befria Dawit Isaak?!??!
Tänkvärt i sammanhanget är, att Dawit Isaaks fru och barn inte ställer upp i mediecirkusen kring maken/fadern längre, och, som jag förstått det, också anser att all den svenska medieuppståndelsen förvärrat och förlängt hans lidande och troligen omöjliggjort hans frisläppande helt. Bryr sig svenska journalister om det? Nej, för de är godhetens apostlar som kör på i ångvältar för de står ju minsann i det fria ordets tjänst och då kan man inte ta hänsyn till vad de allra närmaste till den man så heroiskt kämpar för, tycker.
Här finns alla mina tidigare texter om mediecirkusen kring den stackars mannen som försmäktar i ett helvete i ett land styrt av en mer eller mindre galen diktator.
Här kan man läsa Utrikesdepartementets uttalande om Dawit Isaak idag, den 22 september 2011.
Här finns uppgifter om 145 fängslade journalister (2010).
Riksdagsledamoten Mariam Osman Sherefay framhöll den 13 mars 2009 på Newsmill detsamma som både Dawit Isaaks fru och även jag sagt: Uppmärksamheten kring Dawit Isaak har skadat hans sak. Hon skrev bland annat:
Den svenska kampanjen för att få Dawit Isaak frigiven har varit och är högljudd. Den har gjort mer skada än nytta, från eritreansk håll uppfattas den som fientlig och man tror att den egentligen handlar om andra saker, som kriget mot Etiopien. Jag vet att de eritreanska diplomaterna i Stockholm tyckte att det var konstigt med den aggressiva uppvaktningen utanför ambassaden. Det kan ha varit ett av skälen till att ambassadören fick uppdrag i ett annat land.
Till slut: Jag önskar av hela mitt hjärta att ett mirakel ska ske och att Dawit Isaak (och alla andra som sitter inspärrade som han) ska släppas fria. Den dag det sker så sker det inte tack vare svenska medier utan trots dem.
Tillägg lite senare samma dag, efter att ovanstående skrivits:
Idag publicerades ytterligare en verklighetsfrämmande och helt onödig artikel i ämnet: Carl Bildts och UD:s insats i fallet Dawit Isaak är ynklig. Texten finns på SVT Debatt. En ynklig artikel…). Här kan man bland annat läsa:
Med stor frustration tvingas jag konstatera att Utrikesdepartementet och Carl Bildt har drabbats av handlingsförlamning och uppenbarligen saknar konstruktiva idéer för att befria Dawit Isaak. Det gör mig både ledsen och arg.
Detta är bara ännu ett exempel på en person som inte verkar ha fattat vad det handlar om men som ändå prompt måste uttala sig offentligt. En person som, likt så många andra högljudda ”kämpar” tror, att Sverige, lilla obetydliga Sverige och dess i sammanhanget totalt obetydliga ministrar ska kunna gå in i Eritrea och ”befria Dawit Isaak”! Men varför i hela fridens dar presenterar då inte den icke-handlingsförlamade skribenten själv de ”konstruktiva idéer” som han uppenbarligen har? Om han har lösningen på hur man ”befriar Dawit Isaak” ur ett av världens mest ökända fängelser i en av världens hårdaste diktaturer så – för Guds skull! – tala om det och gör det!