Läs först:
”Öppet brev till våra chefer”. SVT-medarbetare har skrivit till SVT:s ledning. – 30.9 2010
Eva Hamilton, SVT: ”2010 är ett extremt år.” – 1.10 2010
SVT klagar på kulturdepartementet – 1.10 2010
Och så här, bland annat, skriver nu Björn Elmbrant i Dagens Arena under rubriken SVT – ett företag i kris:
Det stora problemet med journalistiken i dag är – som DN:s mediekrönikör Johan Croneman formulerat saken – likriktningen, alla lydiga, de många jasägarna, som bara refererar och citerar. Är det någon som tror att lösare anställningsformer och inhyrda medarbetare främjar den interna självkritiken på redaktionerna, skapar journalister som vågar sticka ut hakan, undersöka och ifrågasätta makten? Hör du till de löst knutna eller inhyrda är det klokare att tiga och göra som alla andra, för att inte dra på dig chefernas misshag, riskera hamna i kylan, utan att kunna betala bolånen. Unionens fackklubb på Sveriges Television rapporterar om ett företag som präglas av ”rädsla och tystnad”.
SVT misshushållar och ”missbehandlar” sina medarbetare å det grövsta och detta har det slagits larm om sedan minst 1,5 år, otaliga gånger. Men SVT:s teflonbeklädda ledning med sin ofelbara ”järnlady” i spetsen har forsat fram som den värsta atlantångare och betett sig som diktatorer i ett kommunistland. Och det har varit – och är – så lågt i tak att medarbetarna får gå med krökta ryggar hela tiden för att inte råka ut för att dra på sig nomenklaturans vrede och bli svartlistade. Jag är beredd att mynta begreppet ”massmobbning” för det som SVT har gjort – och gör.
Varför har ingen lyssnat på alla varningssignaler, som också sänts utåt, bland annat av mig både här på bloggen och i två kolumner i Svenska Dagbladet (10.6 2009 och 5.7 2010)? Det är ju ändå licenspengar man bollar med, förutom människors liv och hälsa.