Mona Sahlin: ”Vet inte om jag någonsin vill ha ett jobb.”

Jag vet inte om jag någonsin vill ha ett jobb.

Det sa den tidigare S-ledaren Mona Sahlin i TV4 Nyhetsmorgon Söndag, enligt Expressen. Alltså den tidigare ledaren för Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Hon, som låter medlemmarna i sagda parti – även arbetslösa och Fas3:are, som betalar medlemsavgift – bekosta hennes ”jag vet inte om jag någonsin vill ha ett jobb”-liv och sponsra att hon går hemma med en månadslön på 140.000 kronor under ett helt år! Och värre blir det efter detta år för då ska  icke-medlemmar i SAP via sina skatter betala hennes månadslön som då blir ca 53.000 kronor, ända tills hon blir 65 år! Eller ”månadslön” är det ju faktiskt inte, lön får man ju bara om man jobbar.

Alltså: vi ska alla, tvångssolidariskt, bekosta hennes socialbidrag som hon erhåller utan minsta krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande, som alla de som hon styrt och ställt över som toppolitiker i många år måste göra!

Göran Greider, som ombetts kommentera Sahlins otroliga uttalande, säger:

Det kanske bara var en suck över att ha kommit ur ekorrhjulet. Men det är lite stötande.

Om man låtsas att det var Fredrik Reinfeldt som sagt att han inte vet om han någonsin vill ha ett jobb så kan man undra om Greider hade uttryckt sig på samma sätt…

K-G Bergström (numera politisk kommentator i Expressen, uttrycker lite mer av vad många tycker och känner:

Eftersom Mona Sahlin bara är 54 år så kan det te sig ännu mer angeläget att driva ut henne på arbetsmarknaden (än K-G Bergström, som är 64. Min anm). Det skulle ju ske med vilken annan svensk som helst som blivit av med sitt jobb vid den åldern. Men inte ens politikerna själva, inte ens de som talar mes om jämlikhet, lever som de lär. De har sett till att fallskärmarna är generösa, precis som direktörerna.

Skillnaden, gott folk, är bara den, att direktörernas löner och pensioner tas ur företag som gjort vinster, inte av partimedlemmar och skattebetalare. Mona Sahlins – och många andra politikers – girighet och egna gräddfiler bekostas av det arbetande folket och även av de arbetslösa. Det är direkt osmakligt.