I Finland har betygsskalan varit densamma i snart ett sekel. När min morfar gick i skolan från 1906, när min mamma gick i skolan och när jag gick i skolan (och än idag) har betygsskalan varit sjugradig: 4 är sämst, det är underkänt; 10 får man bara om man i princip klarar ämnet utan några fel alls och 8 och 9 är bra betyg.
Under min skoltid var det så att om man fick underkänt i något ämne så fick man plugga under sommarlovet och sedan tentera för att komma upp i nästa klass. Klarade man inte provet fick man gå om. Hade man tre underkända betyg fick man automatiskt gå om. En sak är säker: det är knappast troligt att finländska barn skulle kunna gå ut skolan utan att kunna läsa, skriva och räkna m.m.
Så här såg min morfars betyg ut i andra klass i en svenskspråkig skola i Helsingfors höstterminen 1908 och vårterminen 1909 samt hösteterminen 1910 och vårterminen 1911. Stackars svenska barn kan idag inte ens läsa betyget för de har inte fått lära sig att läsa ”skrivstil”! Finländska barn – och barn i de flesta andra i-länder – kan både läsa och skriva ”skrivstil”, vilket ger dem stora fördelar ute i världen, framför svenskarna. Att kunna läsa gamla skrifter och att kunna läsa brev från äldre människor och från folk i andra länder – det klarar inte svenskar under 35 (generellt). Också detta har s-skolan tagit ifrån dem, som så mycket annat.
Min morfars far har undertecknat att betyget ”företedts” för honom på höstterminen 1908 och att han ”havt del” av det på vårterminen 1909: J. Aug. Tawaststjerna, står det (han hette Johan August i förnamn). När det gäller betygen för läsåret 1910-1911 har hans far skrivit under för höstterminen och hans mor, Ingeborg, för vårterminen.