I en debattartikel i Aftonbladet den 27 juli skriver Kristina Bolme Kühn, ordförande, Läkare utan gränser och Johan Mast, generalsekreterare, Läkare utan gränser, om de svåra förhållanden som immigranter möter i bland annat Grekland. Att det ofta handlar om just illegala immigranter säger dessa länder själva, och det har också framkommit i reportage bland annat i Sveriges Radio när immigranter intervjuats – att de söker ett bättre liv och inte egentligen har asyl- eller skyddsskäl. Men oavsett varför de kommer så ska de behandlas korrekt och mänskligt och om de inte har rätt att vistas i respektive land ska de så snabbt som möjligt återsändas till sina hemländer.
Att man inte kan få bukt med den ofta hårdhänta hanteringen av immigranter i just Grekland, på Malta och i Italien är svårt att förstå; att det är så stora skillnader i mottagandet mellan olika länder i EU ska inte accepteras. Vad har Cecilia Malmström, som hanterar dessa frågor inom EU och som sannerligen inte har en lätt uppgift, lyckats med hittills på området?
I slutet av sin artikel skriver Kristina Bolme Kühn och Johan Mast om något helt annat:
Sverige är ett av de mest restriktiva länderna i Europa när det gäller tillgång till hälsovård för denna grupp (men tidigare i artikeln berättade de om den obefintliga vården i Grekland! Min anm.). Flyktingar som har fått avslag på sin asylansökan och andra papperslösa migranter har i dag endast rätt att köpa akutvård till fullpris. Höga kostnader gör att många därmed stängs ute från vården. Detta var anledningen till att Läkare utan gränser mellan åren 2003 och 2006 drev ett projekt här i Sverige.
Det är dags att ta emot flyktingar på samma sätt som vi själva skulle vilja tas emot. Det är dags att ge flyktingar de villkor och rättigheter de enligt internationell lag och riktlinjer är berättigade till och det är dags att Sverige och EU gör sitt yttersta för att avsevärt förbättra situationen i ankomstländerna, för alla de som i dag och framöver flyr sitt hemland oavsett anledning.
Jag vet inte hur många gånger det behöver påpekas att personer som sökt asyl eller uppehållstillstånd i Sverige och har fått avslag både av Migrationsverket och Migrationsdomstolen inte är flyktingar! Och hur många gånger det ska behöva påpekas att de, som slarvigt kallas ”papperslösa” är personer som vistas i landet illegalt (=olagligt), att de faktiskt inte har rätt att uppehålla sig i landet. Att bevilja full tillgång till sjukvård, skolgång etc åt personer som vistas i riket olagligt faller på sin egen orimlighet.
En regering kan knappast å ena sidan stifta en utlänningslag som innebär att om en person inte får tillstånd att stanna i Sverige så ska han lämna landet, och å andra sidan samtidigt stifta lagar som innebär att ”okej, du har inte laglig rätt till uppehållstillstånd och du har struntat i landets lagar och stannat här illegalt, men vi stiftar en motlag som ger dig samma rättigheter som om du hade tillstånd”. Det går helt enkelt inte! Ingen ska förstås lämnas att åt sitt öde om han/hon drabbas av akut sjukdom, det är självklart i ett civiliserat land. Men det är en helt annan sak om man med skattemedel – och i strid med utlänningslagen – skulle börja ge allmän sjukvård på samma villkor för personer som vistas i landet illegalt som för dem som vistas här legalt.
Att, som artikelförfattarna skriver ”det är dags att Sverige och EU gör sitt yttersta för att avsevärt förbättra situationen i ankomstländerna” kan säkert de flesta hålla med om, och så vitt jag vet genom vad jag har läst och hört i olika medier, så är migrationsminister Tobias Billström mycket aktiv på det området. Dock kan Sverige inte, trots att människor ibland verkar ha en övertro på detta lilla lands makt och betydelse, ingripa direkt i andra länders styrelseskick och rättssystem.
Till slut: artikelförfattarna är ju faktiskt också själva medvetna om att det ofta inte handlar om ”flyktingar” när de jämför dagens migranter med svenskarna som for till Amerika:
För drygt 150 år sedan lämnade över en miljon svenskar Sverige i jakt på ett bättre liv.
Så länge Sverige inte har en lag om fri invandring kan man inte komma hit ”i jakt på ett bättre liv” annat än som arbetskraftsinvandrare med ordnad bostad och ett jobb som man kan försörja sig på.
Jag uppskattar starkt Läkare utan gränsers arbete, men ger man sig in i asyl- och invandringsdebatten så måste man veta vad man talar om.