Tänk att få leva och bo i ett land som inte på mansåldrar skakats av krig, naturkatastrofer, hemska sjukdomsepidemier, kärnkraftsreaktorhaverier eller annat hemskt! Hur ofta stannar människor upp, som lever i det fortfarande tämligen välmående Sverige (oerhört välmående jämför med en stor del av världens länder), och tänker eller känner efter hur lyckligt lottade de är? Gör de det när de på tv ser bilder av lemlästade människor som dödats i självmordsattentat eller bilexplosioner eller av soldater? Eller när de ser bilder av svältande barn i flyktingläger i mellanöstern eller något afrikanskt land? Eller när de ser eller hör talas om hur barnsoldater tvingas döda sina egna föräldrar, sina syskon?
En svensk förälder kan inte ens föreställa sig hur det är att få sin 11-12-årige sons huvud leverarat till dörren, placerat på en bädd av ris som om det vore en maträtt. Eller att de, tillsammans med sina barn, skulle tvingas leva i jordhålor eller skjul utan vatten, el, telefon, pengar, kläder, mat, vatten.
Svenska föräldrar kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig vad det innebär att leva i sådan dödsskräck att man till slut gör vad som helst för att fly från sitt helvete. Utsätter sina barn för svält och hemska umbäranden i hopp om att nå ett land där de kan finna en fristad.
För några år sedan ombads jag av tidskriften Liberal Debatt att skriva en text om hur det är att vara asylökande. Jag rådbråkade min hjärna och "bläddrade" bland de hundratals mer eller mindre hemska historier jag hört genom åren. Men hur jag än tänkte så kom jag inte på något som skulle kunna få människor att förstå. Tills jag fick idén att "vända på det hela" så att det i stället handlade om en helt vanlig svensk familj som blev tvungen att fly till ett land som var totalt främmande för dem, med ett språk som var obegripligt både muntligt och skriftligt och där lagar och regler var helt annorlunda än här.
Läs min berättelse Ett flyktingöde i skriften Se människorna.