I SR P1-programmet Konflikt den 6 september berättas bland annat att folk på små orter med få invånare inte vågar säga att de är emot boenden för hundratals asylsökande för att de då riskerar att bli kallade rasister. Hur kan det vara möjligt att man drar sådana paralleller? Vad finns det för ”rasistiskt” i att vara orolig över hur ens lilla samhälle ska förändras? Nog måste man i ett civiliserat (?) land kunna diskutera berättigad oro och även i många fall rädsla för ”främlingar” utan att stämplas som ”rasist” eller ”främlingsfientlig”!
Det finns all anledning att, sansat och förnuftsmässigt, fundera över vad det egentligen på riktigt, på djupet innebär för det svenska samhället med en så stor asylinvandring från länder med en våldskultur som inte alls finns i Sverige. Och med en helt annan kultur och religion och andra traditioner. Dessutom: etniska och religiösa konflikter försvinner ju inte som genom ett trollslag bara för att människor sätter sina fötter på svensk mark. Det finns dessutom många exempel på sådana konflikter här i Sverige, på asylboenden och i bostadsområden. Sverige blir otryggare och osäkrare med den mycket stora asylinvandringen av – i sina hemländer – bittra fiender, det finns inget som helst rasistiskt eller främlingsfientligt i att konstatera det. Tvärtom: att inte vilja inse och diskutera det, är att oansvarigt sticka huvudet i sanden. Och att tysta oroliga människor genom att stämpla dem med diverse obehagliga och osanna epitet är direkt osmakligt och riktigt oschysst. Mot alla inblandade. Och alla är inblandade, alla som lever i det nya Sverige.
Kan man diskutera det positiva med (asyl)invandring så måste man också kunna diskutera det negativa. På ett civiliserat sätt, utan okvädingsord och etikettering.