Jag är stolt och glad över att så många – inte alla, men många, många – av de f.d. asylsökande som varit mina klienter har klarat sig så bra sedan de fick uppehållstillstånd! Och över att de har blivit mina vänner.
Mohammed A har egen firma, Mohammed S är färdigutbildad svarvare med fast anställning och har nyligen köpt hus. Abdulrahman har haft flera olika jobb och har aldrig velat leva på bidrag. Samir Y jobbar också, och hans fru studerar till förskolelärare. F har gått igenom en by pass-operation och klarar inte heltidsjobb, men hjälper andra människor hela tiden, så gott han kan, och är politiskt aktiv. Hispiga Viktor klarar inte ett jobb, tyvärr. Thanh jobbar på en restaurang och har haft sin första semester, i Paris. V jobbar i affär, hon har nästan hela tiden klarat sig själv och sina barn men fått hjälp med en av sina söner som är gravt handikappad. Min absoluta favorit, gamla farbror B, var för gammal för att jobba när han kom, men hans barn har tagit hand om honom. På förläggningen brukade han varje gång jag kom hälla ut innehållet i en full, stor plastkasse på bordet och sorgset och uppgivet peka på alla gifter som låg där. Det var psykofarmaka, värktabletter, sömntabletter och vetefan-tabletter i en salig röra, som han fått av läkarna mot sin ångest och oro. Dessa mediciner behöver han inte längre…
Larissa, underbara Larissa, har jag inte hört från på ett bra tag, utom att jag har fått en jul- och nyårshälsning. Den kvinnan är oerhört påhittig och rådig och både hon och hennes man A är riktiga överlevnadskonstnärer. Redan när de var asylsökande och bodde på förläggning letade de grejer ”på skroten” som de putsade och fixade och lagade och sedan sålde. Eller gav bort. Hur många dekorerade små fat och små skålar och andra prylar har jag inte fått, som de hittat ”på skroten”! På bilderna är några av dem…
Jag skulle kunna skriva en bok om alla de fantastiska, jobbiga, charmiga, ledsna, glada, annorlunda men ändå så likadana människor som jag har träffat under den långa tid jag var ombud åt asylsökande! Här har jag bara nämnt en bråkdel av dem. Inte uiguren (en annan uigiur än Adil Hakimjan som kom från Guantánamo) , inte jemeniten vars historia var fruktansvärd. Inte den colombianska familjen. Inte den mycket utsatta kvinnan från Iran. Inte en massa andra heller. Men de finns alla i mitt minne, i mitt sinne och i mitt hjärta.
Jag har sporrat och tjatat och ”predikat” och skällt på dem både under asylprocessen och efter att de har fått PUT. Jag har varit som en hök på många av dem och ringt upp på kvällarna och frågat vad de har läst i tidningen den dagen (efter att jag ”beordrat” dem att läsa minst en kort artikel eller en notis i en svenskspråkig tidning varje dag) och om de sett ett svenskt nyhetsprogram på tv som jag sagt att de måste göra.
Jag har fått så mycket kunskap och insikt om de helt andra levnadsförhållanden och förutsättningar som alla dessa människor har kommit ifrån. Jag är så glad och tacksam över att ha fått lära känna dem och att över ha många av dem som vänner, de har berikat mitt liv och de berikar Sverige.
Om bara Sverige kunde hantera asyleriet korrekt så skulle de som fått uppehållstillstånd här slippa känna sig misstänkliggjorda och misstrodda beträffande sina asyl- eller skyddsskäl. De skulle i stället få känna sig mer välkomna för att – om myndigheterna alltså klarade sina uppgifter – det då vore klarlagt och uppenbart för alla och envar vilka de är och att de verkligen behöver få skydd här.
Sveriges slapphet skadar de människor som behöver skydd här genom att den sil asylsökande silas genom är så grov.