Klicka på textrutan för att komma till Medborgerlig samlings sajt.

I ett socialt flöde såg jag att Medborgerlig Samlings partiledare Ilan Sadé hade hållit sitt allra första jultal. Jag blev nyfiken och lyssnade på det 11 minuter långa talet.

Det var mycket i jultalet som var lätt att inse, förstå och hålla med om. När han talade om sådant som i de absolut flesta länder är självklart: att man värnar om sina traditioner och sitt sätt att leva och att kittet som håller ett folk samman är gemensamma erfarenheter, gemensamt vetande, kunskap om och förståelse för landets och folkets historia och vad som har format och präglat dem, är det sådant som folken i alla de övriga nordiska länderna lever efter och ser som självklarheter. Vilket man inte längre gör i  Sverige. Därav talet.

Ilan Sadé formulerade sig som sagt mycket tydligt och bra och på ett sätt som är det naturliga och normala i de nordiska grannländerna men som till stor del gått förlorat i Sverige. 

Det är därför det han talade om i slutdelen av sitt tal – en vision om ett mera sammanhållet, samarbetande Norden – ter sig som just en ”vision”. En vision som kanske kunde ha haft en chans att åtminstone delvis bli verklighet för 30 år sedan. Att den skulle kunna förverkligas idag är i det närmaste en utopi. För varför skulle Danmark Finland och Norge vilja höra närmare ihop med Sverige? Det finns inte en enda anledning till att dessa välfungerande länder som har kvar sina traditioner och som har en stark historia som också ger stadga åt dem, i sin krets vilja ta in ett land som är det helt motsatta? Sverige är så annorlunda, så främmande jämfört med de andra tre länderna Danmark, Finland och Norge (och Island, förstås) att det knappast finns någonting som Sverige kan erbjuda dem som de skulle vilja ha. Allra minst naiviteten, megalomanin, självgodheten och historielösheten. Eller hur skolan ser ut, hur allt sämre utbildningen blivit. Våldet. Kriminaliteten, Otryggheten. Det finns knappast något som Sverige kan erbjuda som något annat land skulle vara intresserat av. Det kan låta hårt, men det är den krassa verkligheten.

Sverige hade kunnat lära sig och ta efter väldigt mycket som fungerar väl i övriga Norden om dess politiker inte varit så ”naiva”. Om de inte varit så självgoda och levt i villfarelsen att Sverige är en ”Humanitär Stormakt” som minsann inte har något att hämta från andra länder eftersom inget land ens kommer i närheten av den svenska storvulna självgodheten. Antingen är de styrande i Sverige faktiskt just precis så naiva som de ofta själva framhåller, eller också lever de i total förnekelse av fakta, trots att de ser dem. Båda förhållningssätten är lika skadliga för landet och folket.

Det finns mycket att säga och skriva om detta – en hel del har redan sagts och skrivits. Om och om igen.

Ilan Sadés jultal, hans allra första, förtjänar att lyssnas på och begrundas. Och en hel del av det han säger är lätt för vem som helst att hålla med om. Hopp om ett Norden med nära band och samarbete – vilket skulle gynna Sverige stort men inte de övriga länderna – är inte heller fel att ha. Det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan. Och visionen i sig är de inget fel på heller, det är en fin vision. Med betoning på vision. För den är en utopi. Och skulle jag mot absolut all förmodan ha fel så blir ingen gladare över det än jag.

 

© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till orignalinlägget.