I Sveriges Radios Ekot berättas den 5 oktober om en15-årig pojke från Somalia som efter att först ha tagit sig till Malta nu finns i Sverige. Enligt den s.k. Dublin-överenskommelsen, som också Sverige har skrivit under, ska asylsökandes asylskäl bedömas i det första landet inom EU som de kommer till. Den här pojken ska därför återsändas till Malta. Men efter nio månader på Malta har pojken nu tagit sig till Sverige och säger att han kommer att ta livet av sig om han skickas tillbaka dit och att här i Sverige finns det liv han vill ha.
Två frågor som aldrig ställs i reportaget – eller något annat reportage om ungdomar som tar sig till Sverige via andra EU-länder – är:
1) Hur tar sig en 15-åring efter nio månader på Malta till Sverige? Praktiskt och ekonomiskt – hur?
2) Var, hur och hos vem gömmer dessa ungdomar sig när de ska återsändas?
Varför ställs aldrig dessa frågor? Det är väl i hög grad också relevanta frågor och svaren kan vara av intresse för allmänheten som ofta bara får veta hälften av historierna när journalister väljer att rapportera ensidigt. Alltså: har de ungdomar som från Grekland, Malta, Frankrike och Italien tar sig till Sverige trots att deras första asylland ju är just de nyss nämnda länderna, kontakter i Sverige? Har de varit på väg till Sverige hela tiden – för att här finns ett bättre liv som de vill ha? Är det de goda möjligheterna att hämta hit resten av familjen som gör att man söker sig just till Sverige?
Som asylsökande har man inte rätt att välja vilket land man ska fly till, asylinvandringen är inte som den invandring där människor väljer vart de vill flytta, ordnar arbete så att de kan försörja sig och ordnar bostad själva innan de flyttar till ett annat land. Asyl eller uppehållstillstånd och rätt till bidrag och bostad får den som, enligt utlänningslagen och med hänsyn tagen till Dublin-överenskommelsen och andra konventioner, har rätt till asyl eller har andra skyddsskäl.
Det kan inte vara Sveriges sak att bryta mot Dublin-överenskommelsen och skapa nya egna regler för asylinvandring vid sidan av den. Vad Sverige däremot kan och bör göra – så gott ett litet land som Sverige kan det – är att försöka få andra EU-länder att förbättra sitt asylförfarande. Sverige ska inte vara det land som man kan komma till och söka asyl när man inte gillar det första landet eller för att man har släkt i Sverige. Då blir det fråga om ren invandring och den typen av fri invandring har Sverige inte. Inte än.
Medierna måste börja rapportera och berätta allsidigt så att allmänheten får korrekta uppgifter och kan bilda sig en uppfattning om det här svåra området. Märkliga utspel, som får oöverblickbara konsekvenser och riskerar att urgröpa utlänningslagen totalt, från riksdagsledamöter som är lika okunniga om lagar och regler som den breda allmänheten (läs under Asyl&Migration) bidrar inte heller till större förståelse, snarare till större förvirring.
Om man inte börjar beskriva asylområdet allsidigt snart, så försvinner den lilla rest av acceptans och respekt för systemet som ännu finns helt, vilket riskerar att drabba dem som söker asyl eller uppehållstillstånd. En alltför ensidig (och därför felaktig) rapportering gynnar inte heller integrationen och stabiliteten i det allt mer segregerade och instabila Sverige.
© Vid citat ur mina texter, var vänlig länka hit så att hela texten kan läsas, inte bara lösryckta ord eller meningar.