En migga skriver apropå inlägget Hur tar de sig hit? Hur och var gömmer de sig i Sverige?
I södra Somalia är livet farligt för alla och i synnerhet för ungdomar, oavsett om de är minderåriga eller har fyllt 18. Men det innebär inte att man som asylsökande somalier kan ”välja Sverige därför att man här kan få det liv man vill ha”.
Det har också funnits – och finns fortfarande – andra grupper som inte heller vill stanna i det första asyllandet eftersom de tror att de kan få ett bättre liv i Sverige. Irakierna, till exempel, och även eritreanerna. Varför skulle inte en eritrean, som kan få asyl i Italien vilja stanna där? De förklaringar som jag har har hört är den dåliga arbetsmarknaden i Italien, det bristande stödet från de sociala myndigheterna samt att släktingar/kompisar befinner sig i Sverige.
Detsamma gällde väl irakierna, när det begav sig. Sverige hade ju ett rykte som ett generöst asylland för irakierna. Man skulle få bo där man ville, inte på flyktingläger, man skulle få bidrag och ärendet skulle snabbhanteras in en särskild process, AIHIAS – Alternativ initial handläggning av irakiska asylsökande. En jätteapparat byggdes upp i Flen och irakierna skulle få beslut inom två veckor. Med det blev som det blev, dvs ”det bidde bara en tumme” av AIHIAS, om man nu ska citera en saga. Och det är ju i en sagovärld som vi asylhandläggare oftast befinner oss i…
Ja, jag vet inte hur den unge mannen som befann sig i ett flyktingläger i Malta som ju beskrivs som ett fängelse, lyckades ta sig därifrån. Varifrån fick han pengar till sin fortsatta resa? Hur lyckades han finna en ny smugglare / ledsagare som tog honom hit? Men sådana frågor tas ju inte upp av andra medier än bloggar.
