Jag blev idag påmind om något som jag inte tänkt på, på länge. Att jag år 2002 fick motta Banco Fonders Humanpris med motiveringen:

för sina humanitära insatser för utsatta grupper i Sverige eller utomlands.

Jag fick priset på Internationella kvinnodagen den 8 mars 2002. Det var samma dag som allas vår Astrid Lindgren begravdes, hon som också hjälpte Chrisen Fernando och mig under den svåra tid då Chrisen och hennes familj efter åtta år i landet skulle tvingas lämna landet. Hela den historien skrev jag om i min bok Personliga meriter. (Bland annat Här, här, här och här finns flera texter på bloggen om Astrid Lindgren och om Chrisen Fernando.)

Jag tänker också på alla andra, alla hundratals asylsökande och några flyktingar, anhöriga, hjälpande svenskar, miggor, poliser, advokater och jurister, präster och nunnor, journalister, Europadomstolen, förvar för asylsökande, riksdagsledamöter, migrationsministrar och deras statssekreterare etc som jag haft att göra med, lärt känna, besökt under många år.

Så mycket sorg och smärta. Så mycket ilska. Så starka vänskapsband. Så mycket glädje. Så stor frustration. Så många upplevelser och så starka band till människor från olika delar av världen med vitt skilda kulturer varav många blivit nära vänner, i vissa fall nästan som släktingar. Det är märkligt hur snabbt starka vänskapsband etableras när man lär känna varandra under extraordinära omständigheter, som när den ena parten söker asyl, skydd, fristad, hjälp och den andra har allt det som den sökande inte har. Det är också märkligt – men fantastiskt! – att vänskapen ändå kan bli så stark och så pass jämställd, det är väl för att alla är vi människor och är man begåvad med en någotsånär normal medkänsla så kan man till ganska stor del sätta sig in i hur det skulle vara om man själv s.a.s. satt på andra sidan bordet.

Humanpriset fick jag ta emot vid en högtidlig tillställning, ur Mark Levengoods hand, och till tal av bland andra biskop Lennart Koskinen.

Diplomet är för stort för att kunna scannas in i sin helhet, men här är över- och underdelen. Priset var en fantastisk fin erkänsla för ideellt arbete under många år (som också fortsatte efter det och fortsätter än idag), roligt att jag blev påmind om det!