Apropå att en JO-anmälan ska lämnas in av riksdagsledamoten Staffan Danielsson, C, (läs Haddile 2 år, barnets rätt? Jag JO-anmäler!, vill jag påpeka följande:
1) Barnkonventionen är inte svensk lag.
2) Man kan inte ta en fransk medborgares (eller ens en svensk medborgares!) barn och låta ett svenskt par adoptera det, på det sätt som allmänhet och media lite huvudlöst kräver. De biologiska föräldrarna måste givetvis ge sin tillåtelse till en adoption, det är ju deras barn (oavsett om de övergett barnet). Någon kanske minns den skandal det blev för ett antal år sedan när media rapporterade om svenskar som adopterat barn i olika ”adoptionsländer” utan tillstånd av de biologiska föräldrarna. ”Handel med barn”, kallades det då.
3) Lilla Haddile är alltså medborgare i ett annat EU-land. Det är ett faktum som man inte kan bortse från i Sverige. Sverige kan aldrig ta sig rätten att agera som om det hade ”överhöghet” över ett annat lands medborgare. Det finns nationella och internationella lagar som reglerar vad som gäller för medborgare i olika länder. Barnet är inte medborgare i Sverige, det är fransk medborgare, hur mycket välmenande människor än försöker bortse från detta faktum
4) En del blandar t.o.m. in asyllagstiftningen i fallet med lilla Haddile! Det är helt uppåt väggarna, den gäller givetvis inte här eftersom det inte handlar om ett asylärende!
5) Att just i det här fallet skälla på Migrationsverket är faktiskt inte riktigt rättvist. Verkets anställda gör absolut fel ibland (hur ofta vet jag inte), men här har de inte gjort fel!
6) Om socialtjänsten hade gjort sitt jobb och behandlat lilla Haddile på samma sätt som de enligt lag ska behandla ett svenskt barn (göra allt för att hitta föräldrarna och arbeta för ett återförenande av föräldrar och barn), så hade allt kanske varit frid och fröjd idag. Då hade man kanske hittat mamman (som lär ha eftersökt sitt barn för ett år sedan) och kanske antingen kunnat återförena mor och barn eller modern kanske hade gett sitt tillstånd till den svenska familjen att adoptera hennes dotter. Risken finns förstås också att läget hade varit detsamma som idag, men då hade i alla fall svenska myndigheter agerat korrekt och enligt gällande lagar.
7) Hade allt gjorts rätt från början och man inte hade hittat mamman, så hade man kanske vid det här laget kunnat inleda diskussioner med franska myndigheter om hur den lilla franska medborgaren ska behandlas. Kanske ger fransk lag möjlighet åt deras myndigheter att tillåta att Haddile får stanna i Sverige.
Jag har två motton. Det ena, som är applicerbart här, är hjärta och hjärna. Att rusa iväg och skrika om orättvisa och felaktiga beslut etc utan att ta reda på fakta och gällande lagar verkar var lite ”typiskt svenskt”. Men man kan inte springa omkring som huvudlösa hönor, det handlar faktiskt om ett litet barn och hennes liv och framtid! Det är mycket bra att människor reagerar, bryr sig, visar empati, men det är inte bara hjärtat som ska styra om man vill åstadkomma något vettigt. Vill man det så är det nog bra att läsa in sig, ta reda på, skaffa sig kunskap om det man agerar för, det vill säga: det är bra att parallellt använda hjärnan.
Läs förresten gärna också det finska krigsbarnet Tapani Rossis gästinlägg – han skriver direkt från sitt hjärta, av egen erfarenhet.
Till slut: Om någon migga eller jurist (många miggor är ju också jurister…) eller någon annan expert vet – alltså vet och inte tror – att något jag tar upp under punkterna 1-7 är felaktigt så är jag tacksam att få veta det (skicka meddelande via Info) så att jag kan rätta till den eventuella felaktigheten.